Inget troll

Nej. Det blir inget troll.
Igår såg jag en ljus, ljus skiftning när jag torkade mig. Först fick jag panik. Gick raka vägen till skrivbordet, packade ner min dator och åkte hem.

Sen har det egentligen inte hänt så väldigt mycket mer på den fronten. Jag har inte börjat blöda än.
Barnmorskor skulle säga att sånt kan vara fullt normalt och behöver inte betyda någonting.
Men jag vet.

När man känner livet växa så tydligt inom en. Då känner man också när det inte längre gör det. Nu har det gått några timmar. Brösten är inte längre svullna och ömma. Magen känns inte gravid längre.
Det blir säkert som förra gången. Kroppen var ju inte så himla bra på att jobba bort det. Tog flera dagar innan något egentligen hände alls. Och sen pågick det i ett par månader. Om det blir precis lika den här gången eller inte, det vet jag inte. Men det växer inget inom mig längre. Det vet jag.

Jag är bättre rustad för det, den här gången. Jag är ledsen, men okej. Den där enorma bebislängtan jag drabbades av förra året har gått över. Även om graviditeten har en fantastisk förmåga att väcka en längtan.

Det jag tycker är tråkigast är att berätta för Tusse att hon inte blir någon storasyster.
Så klart har vi inte berättat för våra barn än att jag var gravid.
Men härom dagen kom Tusse till mig och förklarade att hon ville bli storasyster mer än något annat. Hon ville ha ett lilla syskon mer än Grodan vill ha en mobiltelefon.


Hon var så fantastiskt rolig i sina tankar och sitt sätt att uttrycka sig.

Jag förklarade redan då att jag började bli för gammal för att få en bebis. Så då tyckte hon att vi skulle försöka redan dagen efter, innan jag hann bli gamlare. Hahaha!
Vi hade ett långt samtal i ämnet. Hon pratade mest. Det slutade med (för att jag tyckte det var så underbart roligt resonerat av henne) att hennes pappa och jag skulle försöka.

Jag förklarade att även om man försöker så tar det lång tid innan man vet. Att det kommer hinna bli julafton och lite till innan man vet om det blev en bebis eller inte. På så sätt köpte jag mig tid, tänkte jag. Låta graviditeten få visa sig om den går framåt eller inte. Och om det inte blev någon bebis kunde jag i slutet av året säga att nej, tyvärr vårt försök gav inget.
Det hade varit så roligt att fått berätta när det inte längre gick att hålla hemligt att hon skulle få bli den där efterlängtade storasystern.

Men nej. Nu blir det inte så.
Hon tog upp ämnet igår igen. Jag låg med båda barnen och höll om dem hårt och sa att jag hade de två mest underbara barnen.
- Det vet du inte mamma. Du kanske har en unge till som du kommer tycka är underbar också.

Jag visste ju redan då att bebisen var förlorad. Så jag svarade att jag trodde inte att pappas och mitt försök blev någon bebis. Och att vi nog inte får någon bebis alls till.
Den här gången förklarade jag också att pappa och jag jättegärna velat ha en till knatte. Men att det inte blev någon.
- Men det vet du ju inte än, utbrast hon.
- Nej, men vi har inte fått någon bebis på så många år. Det betyder nog att det inte går.


Hon blev ledsen. Tusse har längtat i flera år hon också efter ett litet syskon. Det var nog det jag såg mest fram emot. Men nu får hon fortsätta vara familjens minsta.
Vi fick två barn. Två underbara, hela barn.
Det är 10 dagar kvar tills jag har min första tid hos MVC. Jag ska vänta med att avboka den tills jag faktiskt blöder.
Men jag vet.