Den första januari

Jag känner mig alldeles tom.
Det tog 2 dygn för kroppen. Det var nästan så att jag började hoppas att det kanske bara var sån där blödning som googlingen pratade om kunde vara normalt.

Men så klart var det inte så. Precis före tolvslaget började smärtan. Kort och intensiv. Alla klädde på sig för att gå ut och skåla. Jag låg i sängen i fosterställning. När dörren smällde igen på våningen under gick jag in i duschen. Efter kände jag mig lite bättre. Gick ut och kramade in det nya året med min familj och vänner. Men när Sambon kramade jag kom tårarna och gick inte att stoppa på ett bra tag.

Nu känns det bättre. Sambon är alldeles orolig. Vet inte vad han ska göra. Eller vad han ska säga. Jag försöker säga att det inte behövs sägas eller göras något alls. Men det funkar dåligt på min man. Att kavla upp ärmarna och GÖRA något är bästa sättet att hantera en kris.

Men det finns mycket som det här barnet har åstadkommit. Trots att det inte existerade väldigt länge.
Att bestämma oss för att vi ville försöka att skaffa oss ett tredje barn var ett beslut att blicka framåt. Efter att ha levt här och nu utan ens våga se fram i tiden så var det en stor frihet att känna trygghet att det fanns en framtid att blicka fram emot.

Att sen, i april, när Sambon blev av med jobbet bestämma att vi ändå skulle fortsätta att försöka gav styrka i vår tro att vi kommer finna en lösning vi tror på.

Sen kom en sommar och tidig höst som kanske var mer frustrerad än något annat. Att skaffa barn fanns fortfarande där, men var inte i centrum. Men hösten blev bättre. Och gladare. Med glädjen kom kärleken tillbaka. När stickan visade att jag hade en ärta i magen kom närheten. Sitta nära varandra. Ligga och kramas mera. Våra stressrelaterade problem, som både Sambon och jag har lidit av, har gett oss båda ett visst behov att vara ifred. Det där att alltid klänga på varandra har inte alls varit något som lockat. Inte alltid och jämt så klart.

2017 har varit ett helade år. Där mycket har fått läka. Bebisplanerna har varit som snöret kring ett fint paket. Inte det mest viktiga, men det lilla extra.
Och fastän det inte finns någon bebis kvar, så känner jag att effekten ändå är kvar. Hoppet om framtiden. Känslan att vi är helare på något sätt. Och fastän jag just precis nu känner mig tommare än någonsin, så är jag ändå helare.

Jag tänker stanna i den känslan. Och i den nyförälskade känslan. Idag firar jag och Sambon 6 år som förlovade.