Bärfisen som kom och gick

Jag har en påbörjad text som jag aldrig hann skriva klart. Den handlade om att vi måste haft besök av en bärfis så här mitt i vintern.
I min mage växte ett liv.

Vi kom till mitten av graviditetsvecka 8 innan tideräkningen avstannade.
Först med en liten blodfläck på pappret. Sambon googlade snabbt fram att det var vanligt utan att det behövde betyda något.
Men redan på natten kände jag hur allt som pulserat i kroppen hade slutat.

Mina svullna ömma bröst är inte längre hårda. Magen som var som en uppblåst ballong är inte lika spänd som tidigare. Det pumpar inte längre hormoner av ett litet foster i min kropp.
För varje timme som går känner jag kroppen ställer om. Jag blöder fortfarande ganska sparsamt, men det kommer ändra sig.

Det är sorgset. Ärtan är inte längre en ärta.
Mest troligt är att det blir inget mer försök. Tiden tickar. Ärtan skulle, om den fått gå hela vägen, kommit som en tidig 43-årspresent till mig och Sambon. Vi skulle bara försöka i år. Om det inte gick vägen skulle vi lägga ner och låta vara nog så.

Nog för att jag väldigt väldigt gärna skulle vilja ha en liten trea, men samtidigt.... vi har ju två underbara barn. Och vi är en alldeles komplett familj.

Nu ska vi avsluta 2017 och gå in i 2018.
Gott nytt år.