alltså HELVETE vad det är mycket just nu. eller jämt? jag visste ju att det skulle bli en jobbig höst, men det här känns ju nästan övermäktigt. det är ju en himla tur att jag har dragit ner på mina så kallade fritidsaktiviteter/åtaganden till ett minimum. men det verkar inte hjälpa. just nu känns det som att jag bara vill ligga i fosterställning och andas i fyrkant och önska att den närmaste månaden redan ligger bakom mig. i början av december; då kan jag förhoppningsvis andas ut, varva ner, räkna dagarna till min långa julledighet. i år har jag dessutom planerat lite bättre så att jag inte ska behöva börja 2018 med en jävla rivstart som jag fick göra i år. 2018 slipper jag förhoppningsvis täcka upp för min utbrända kollega. 2018 kommer förutsättningarna förhoppningsvis vara så att en person sköter merparten av min gamla tjänst, inte att jag sköter merparten av den med hjälp av en assistent samtidigt som jag ska vara chef för en massa annat.
förhoppningsvis blir det så. jag längtar efter 2018 års bättre förutsättningar, jag längtar efter december och ledighet. men först har jag fem jäveltuffa veckor och en jäveltuff revision att kriga mig igenom. det är liksom inte mycket att göra åt saken mer än att köra på och hoppas att det går vägen. och försöka att A-N-D-A-S så gott det går.