helgen som gick var vidrig. så mycket tjafs och dåligt mående och ledsenhet och ja, till och med uppgivenhet. är det värt det, ska det vara så här, ska vi fortsätta, ska vi skiljas?
men vi kom fram till fortsätta. och jag fick en insikt som var ganska smärtsam. inte för att mr S på något sätt är felfri och det handlar inte heller om att allting bara är mitt fel och att jag skulle vara så jävla svår att ha att göra med. men att det finns en gräns mellan att inte ta någon skit och att faktiskt göra andra människor illa, och att jag faktiskt går över den gränsen ganska ofta eftersom jag inte tycker att jag behöver ta någon skit från någon. nu menar jag inte att jag för den sakens skull ska börja ta skit. men jag måste lära mig att sålla ut vad som faktiskt är skit och vad som bara är typ sårad stolthet och effekter av gammalt bagage bakom en sköld av att alla är dumma i huvudet.
så nu försöker jag väl landa i den, leva med den. och det var väl inte den roligaste insikten, men det var kanske den nyttigaste på länge.