fan, jag känner mig så irriterad och börjar direkt tänka: är det pms? men nä, det är det inte. jag är bara vanligt och hederligt irriterad på saker som jag tycker man kan få vara irriterad på:
1. i flera år har jag protesterat mot ett tillvägagångssätt för en analys vi gör eftersom resultatet inte återspeglar verkligheten utan baseras på ett konstruerat värde. och varje gång jag har tagit upp det så har det stött på motstånd, främst från min kollega T, eftersom om man skulle göra på "mitt" sätt skulle innebära lite extra arbetsinsats för produktionspersonalen, visserligen minimal men det var tydligen HELT OTÄNKBART. okej, jag fattar att ingen vill ha mer att göra, men vi pratar om en grej som på sin höjd tar en minut så det är ju inte som att någon ska jobba ihjäl sig. men T är så himla rädd för att stöta sig med produktionspersonalen, och T är dessutom min (fd) chefs guldkalv så där har inte heller varit någon hjälp att hämta.
nu har ju min assistent blivit projektanställd på T:s avdelning och de två ska tillsammans jobba med produktutveckling, och det blir säkert jättebra. men så helt plötsligt har DOM diskuterat den här provtagningsmetoden och helt plötsligt kommit fram till att "nä, men så kan man ju inte göra för det återspeglar ju inte verkligheten" och helt plötsligt heter det att "T och jag kommer att ändra på detta", och jag bara: JAHA, OCH VEMS JÄVLA IDÉ VAR DET FRÅN BÖRJAN DÅ? sa jag inte, men något liknande. blir så sur när folk snor ens idéer och gör dom till sina utan att ens skämmas. och så blir jag så trött för då är det precis som att T inte kan ta till sig idéer annat än om de kommer från nyutexaminerade civilingenjörer (MED NOLL ARBETSLIVSERFARENHET vill jag bittert tillägga).
2. och samma nyutexaminerade civilingenjör (alltså min snart f d assistent) kom sedan till mig och tyckte att "vi" la alldeles för mycket fokus på kontroll av inkommande råvaror "för det är ju aldrig något fel på dom". förklarade att råvarukontroll är viktig eftersom det, OM det visar sig vara fel på en råvara, får såna konsekvenser och det handlar om såna sjuka mängder pengar. men han bara insisterade och menade på att man kunde nöja sig med lite stickprov, och då handlade det inte om resultat utan gick ut på att "det skulle minska pressen på oss under högsäsong". alltså, jag blir så jävla trött. vad är det MED folk, finns det ingen som står pall för någonting längre? och så tänker jag helt elakt att jag verkligen inte fattar hur man inte kan hinna med när man BARA har det att jobba med?
3. och sen kom jag hem mr S frågade hur det var och jag sa att jag var stressad för vi ska ha möte med ledningsgruppen som idag då, och han bara avfärdade det. och okej, i hans värld är det kanske ingenting att vara stressad för, så jag försökte förklara att okej, jag tycker kanske inte att ordet "klassresa" beskriver det hela, men det är trots allt så att jag har börjat från botten och jobbat mig upp i en viss position och nu sitter jag i en ledningsgrupp med en massa gubbar med pondus och makt och jag känner mig inte helt bekväm i den situationen. jag vet aldrig vad jag ska ha på mig och vad man ska prata om som inte är jobb, och så kommer jag med min matlåda med stekt strömming och potatismos medan alla gubbarna tar för givet att man äter lunch på lokal. såna grejer. och det tycker jag att jag kan få HA RÄTT att noja över och det enda jag egentligen ville höra var att "oroa dig inte, det kommer att gå bra", men nähä, det var tydligen för mycket begärt.
4. och så pratade jag med min mamma och jag sa att jag hade sett på instagram att en av mina kusiner byggde nytt hus och hon berättade att det var i närheten av deras gamla släktgård, men nu skulle deras son med familj driva gården vidare. "men vad roligt att barnen vill ta över", sa jag och då fnös min mamma och sa att det var väl inte mycket att ta över, så himla nedlåtande och det är svårt att beskriva i skrift, men jag blir så trött på min mamma som ALDRIG kan glädjas åt någonting.
ja, så är läget just nu. GNÄLLIGT. men jag överlever väl det med. jag överlever väl fan alltid.