jag är så less. på mitt jobb, eller inte på mitt jobb i sig, men på förutsättningarna. jag har slitit som ett djur hela året med både min gamla och min nya tjänst, plus att jag har täckt upp för min utbrända kollega. nu är han tillbaks på 50 % och det går rätt så bra, eller åtminstone har jag kunnat släppa den biten. ja, då ska det omorganiseras och jag ska få en ny chef. och det är helt okej, vi kommer jättebra överens, MEN han är så grön i den rollen och behöver jättemycket stöttning i det rent praktiska. ja, som om det inte vore nog med det så ska vår processingenjör, som tidigare varit utvecklingsingenjör, gå tillbaks och jobba som utvecklingsingenjör igen. tillsammans med min assistent, som nu har fått en provanställning på utvecklingsavdelningen från och med månadsskiftet. kul för honom, kul för dom, det kommer att bli jättebra för dom. men processingenjörsrollen innehöll en massa ansvarsområden som nu någon annan ska ta över. häromdagen påpekade jag för min (gamla) chef att vi måste sätta oss ner och gå igenom det och bestämma vem som ska göra vad, bland annat det och det och det, vissa grejer som ligger under mina ansvarsområden men som processingenjören har haft det operativa ansvaret för. och då tyckte han att det kunde väl jag göra i fortsättningen, och jag bara: NEJ. förutsättningarna för detta ansvarsområde var nämligen att det skulle finnas någon med operativt ansvar och LÄGG INTE ÖVER FLER GREJER PÅ MIG. och sen fick jag riktigt tjata för att vi skulle få till ett möte om detta. och sen skulle jag och några till bestämma ett datum när vi ska åka till ett av de andra bolagen, och det dividerades bara om andra saker, jobbrelaterade men mer av karaktären att man pratade om saker som inte fungerade som någon, ospecificerat vem, "måste lösa". så till slut fick jag säga att ursäkta, jag förstår att den här diskussionen är viktig och måste tas, men kan vi inte bara BESTÄMMA ETT DATUM? ja, sa alla och öppnade sina kalendrar, sedan gick det tio sekunder och så fortsatte diskussionen utan att något datum ens kommit på förslag. och så fick jag säga ifrån igen, och då blir man sedd som en bitch. oh the joy.
kan inte saker liksom bara flyta på, helst UTAN att jag är där och petar hela tiden? nästa vecka går vi i alla fall ner till dagtid i produktionen, då ska det väl åtminstone lugna sig med mina gamla arbetsuppgifter. sen ska i och för sig min assistent börja med sina nya i månadsskiftet, så någon hjälp därifrån lär jag knappast få mer än möjligen nästa vecka också. men det får väl lösa sig, som vanligt, hej och hå. snart är det i alla fall helg.
tillägg: har nu haft möte med min gamla chef, min nya chef och förra processingenjören. på det hela taget var det nog ett rätt så okej möte, vi klargjorde vem som skulle göra vad och benade ut ett och annat. och så sa min gamla chef att tanken är att min assistent, som ska jobba på utvecklingsavdelningen till 31/3 nästa år, sedan ska jobba på min avdelning från 1/4. och i så fall löser det ju en del bekymmer, bland annat den här stressen att få in en ny som man ska hinna lära upp och få någorlunda självgående mitt i högsäsongen. det är inte idealiskt, men ett helt okej alternativ. sedan sa min gamla chef att "jag tycker även att vi ska se över möjligheten att ta in någon som kan behöva arbetsträning under högsäsong", och jag bara nja, alltså, mina erfarenheter av så kallad gratis arbetskraft är att det ofta smakar mer än det kostar (eftersom det ju finns en anledning till att personen ifråga behöver arbetsträna och det är endast i den bästa av världar som det finns resurser att avsätta till handledning så att det blir vettigt för alla, och vi är en så liten och slimmad organisation att det helt enkelt inte finns utrymme, tyvärr), och min chef bara "det finns MASSOR av personer med invandrarbakgrund som har hög kompetens men som inte kommer in på arbetsmarknaden" och fick det att låta som att jag var någon jävla sverigedemokrat. vilket jag och utan några som helst "...men" verkligen vill betona att jag inte är.
jaha, och sedan sa jag ifrån att jag tycker att min arbetssituation är helt orimlig. att jag hinner inte och jag orkar inte sköta två heltidstjänster och dessutom vara backup för min utbrända kollega utöver det, och att jag har haft en svinjobbig säsong och att det väl inte är meningen att man ska behöva säga upp sig i vredesmod eller ligga sjukskriven i fosterställning halvårsvis för att få en förändring i sin situation. och det var ingen som sa emot, men min gamla chef ställde lite frågor som jag såhär i efterhand tror kanske syftade till att han försökte kartlägga och ringa in när under året som problemet var som värst, och då kändes det direkt som att han tyckte att jag var en latmask, en smitare, DÅLIG DÅLIG DÅLIG.
så nu sitter jag här och försöker mota bort känslan av att vara värdelös. patetisk är väl ändå bara förnamnet?