måndagsmorgnar är aldrig kul, men den här känns nästan övermäktig. jag vaknade vid tvåtiden i natt av helveteshuvudvärk, som nog egentligen kom från axlarna men nu kändes allting som inbegrep nacke, axlar, käkar och huvud som ett brinnande och dunkande inferno. gick upp och tog en citodon, försökte somna om men det gick väl sådär. sedan vaknade jag av väckarklockan, så sovit måste jag ju ändå ha gjort. men värken var kvar. nu är jag på jobbet, har tagit ytterligare en citodon och har suttit med vetekudde på axlarna och det värsta har släppt nu. men HERREGUD så trött jag är. torr i munnen och lite svag och darrig. tack och lov har jag inga möten inbokade idag utan planerar att sitta på mitt rum med dörren stängd och sega mig igenom den här dagen så gott det går. förhoppningsvis kan det väl få bli så? tack och lov har jag inte heller något inplanerat ikväll, och - halleluja - massagetid inbokad efter jobbet, det kunde ju inte ha kommit lägligare.
min mamma ringde häromdagen och ville "bara höra lite vad som händer". jag berättade (vilket hon i och för sig redan visste, eftersom hon sett det på instagram, men ibland kan det ju vara kul att höra lite mer detaljer tänkte jag) att jag hade varit och tävlat förra helgen och hur nöjd jag var och hur duktig jag tyckte minsting hade varit. "ja, men du hade ju noll poäng på något", kontrade min mamma, och jag sa att ja, men eftersom minsting har haft såna problem med just det momentet så förväntade jag mig inte heller att han skulle klara det, men det spelade ju ingen roll för mitt mål var bara att få över en viss poäng och det fick vi, att hamna på prispallen är bara en bonus, jag hade varit lika glad för uppflyttning om jag så hade kommit bland de sista (det har också hänt). "ja, men han som vann, hur många poäng hade han då?" undrade min mamma då och lät nästan lite besviken när jag sa att han var fantastiskt duktig och hade nog närmare 50 poäng mer än jag. nu VILL jag ju tro att min mamma kanske bara frågar sånt för att hon är intresserad och vill veta mer om hur det är att tävla bruks. men tyvärr tror jag inte det, utan det handlar fortfarande om att det enda som räknas är att vara BÄST. och det borde man ju bara ta och skita i, jag är fortfarande helnöjd med min och minstings prestation och den blir ju inte mindre värd bara för att min mamma uppenbarligen tycker att jag borde ha vunnit och inte bara kommit tvåa. men just idag, när jag är lite skör och bräcklig, då gnager det. när ALLA MÄNNISKOR som kommenterat denna tävling har tyckt att wow, fantastiskt, gud vad roligt, oj vad duktiga ni är, och så vidare. UTOM MIN MAMMA. borde inte ens mamma vara den som tycker att man är duktig OAVSETT vad man presterar?
men ja, det är som det är och det är väl inget att haka upp sig på, antar jag. det är ju inte som att jag är fem år och i behov av min mammas välvilja. men lite ledsen kan man väl få bli ändå. åtminstone en dag som denna.