Nu är barnen underbara

Jag: Vad har du gjort på dagis idag?
Tusse: Allt.

Jahapp. Och därmed var det ämnet uttömt.

Vi är i en period just nu där jag tycker att mina barn är underbara. Där tiden med mina barn är underbar. Där vårt vardagsliv känns balanserat.

Det låter kanske märkligt. Jag menar ju inte att jag annars inte gillar mina barn. Men det har varit många intensiva år.
När jag var utbränd var ungarnas energi något jag hade svårt att värja mig mot. Så när jag hade mina stunder som jag upplevde fullt ut och njöt av, var relativt ofta stunder när jag var själv.
Ungarna var underbara då också. Men det mixades med en känsla att jag inte riktigt orkade med.

När de var mindre var de helt gudomligt underbara också. Men då mixades det med en känsla att det också var ett jobb. Ett serviceyrke med ganska usla villkor. Alltid stand-by, alltid behöva leverera på kort varsel. Släppa vad man hade i för händerna. Sätta sig själv sist. Och ibland inte alls.

Sen har det funnits perioder då kanske jag och Sambon har varit oeniga om hur vi vill uppnå önskat resultat. Vi är sällan oeniga om hur vi skulle vilja ha det, däremot kan vi tro på olika lösningar hur vi når dit.
Tusses ät-problem var en typisk sån tid. Vi var helt eniga att vi ville hjälpa Tusse att komma över sin rädsla för att äta. Men hur man gör det, tja, där hade vi olika syn.

Så, även om mina barn alltid har varit underbara, så har jag inte alltid haft vett att bara njuta och uppskatta. Det har varvats för snabbt och ofta med kanske lite mindre positiva detaljer.
Det påverkar mest av allt känslan att man faktiskt stannar upp och njuter.

Men det gör jag nu.
Jag älskar vår grå vardag. Gordans och mina mornar. Han är försten upp. Jag går upp därefter. Göra iordning macka och dricka medan Grodan klär på sig och borstar tänderna. Vi hinner prata lite med varandra innan det är dags för honom att sticka iväg till skolbussen.
Ibland pratar han om Minecraft. Då finns det inget för mig än att lyssna. Ämnet är så urtrist. Och jag tycker det är så segt att lyssna på vad för zombi han har hittat eller vad han har byggt eller grävt. Men jag älskar att höra hans röst. Hans engagemang. Det fullständigt lyser om honom när han berättar hur han har byggt en säng, och att det minsann inte är så lätt som man kan tro. Jag bara sitter och tittar på min rödhåriga son med ögon som blir fulla av glitter när han är engagerad. Hans mimik. Hur ögonen ändrar form. Hur han formar läpparna när han berättar. Ändrar rösten. Höjer ögonbrynen. Och jag njuter. Ämnet suger, men berättaren är fantastisk.

Sen kommer Tusse. Tusse är lite seg så här på morgonen. Så hon är för det mesta inte så väldigt pratig. Så hon brukar få lite stillhet. Jag passar på att göra lite för mig själv.
Istället får jag ta del av hennes pladder i bilen till dagis. Bästa är när hon vill vara min radio. Hon sjunger egenkomponerat. Det låter helt förfärligt och ska vara någon sorts engelska. Eller utrikiska i alla fall. Hon har en lång väg att vandra innan hon kommer vara en framgångsrik låtskrivare.
Men jag kommer älska denna radio till den dag jag dör. And beyond. Hennes påhittade ord som inte betyder något. Hur hon helt plötsligt, när hon tröttnar på sången hon sjunger säger,
- Mamma, du måste byta radiokanal också någon gång.
Då får jag byta kanal så hon kan börja sjunga på något nytt. Om det blir önsketimme brukar jag alltid ringa in och önska samma låt. Det är "En flodhäst"
Det är en meningslös barnlåt. Men Tusse kan inte säga "bommullstuss". Så hon sjunger
- En flodhäst kom emot mig och gav mig en puss. Jag flög upp i luften som en bollomstuss.

I love it.
Jag brukade önska Die Mauer då hon sjöng:
- Men med min kompis är det svårt att diskuteraaaa (verklig text: Men med en k-pist är det svårt att diskutera)

Vid middagen samlas vi allihop. Vi pratar om dagen som varit. Mat vi ätit. Och oftare än inte har vi roliga samtal eller intressanta ämnen.
Mina barn är duktiga på att prata. Och för det mesta är det stor kamp att få komma till tals. Vi får ha lite talregler för att alla ska få en chans.
- Nu är det faktiskt min tur...
- Nä. För jag har inte pratat klart.
- Okej. När du har pratat klart, DÅ är det min tur...

Det är inte så mycket bråk, eller ens småtjafs.
Under sommaren har vi infört lite fler rutiner där ungarna är med och hjälper till. Det har blivit en rutin som funkar så pass bra att det faktiskt har hänt, mer än en gång, att Grodan sagt
- Är det något jag kan hjälpa till med?


Okej, kanske en lång och trist text. Men kommer vara ovärderlig för mig fram i tiden.