Jag försöker pryla av mig.
Det går väl med blandat resultat.
Jag försöker att inte hugga på tanken "Åh, den måste jag ha"
Jag är verkligen inte den värsta prylgalningen det går att finna. Är nog en ganska medel-prylig person. Men ha-begäret har blivit en sån naturlig del i ens vardag att jag knappt reflekterar.
Men grejen är ju att jag behöver ju egentligen inga prylar alls. Jag har massor av dem. Mer än jag behöver. Mer än jag använder. Och så fort något inte är precis som det ska då ska det ersättas med nytt.
Och pengar gör att det inte behövs någon vidare väntetid. Bara att köpa. Jag vill få bort den där självklarheten. Och göra mig av med en del saker som verkligen inte används.
Före sommaren tog jag två stora kassar med kläder till secondhand. Högar med kläder som jag aldrig använder. Som bara ligger och fyller upp hyllor. Skor, kläder, småprylar. Jag har skåp som jag inte ens öppnar. De är fulla med saker. Men inte saker jag har någon användning för, så skåpet öppnas inte.
Ska jag inte göra någon tokrensning. Jag vill bara ha lite mer eftertanke. Vad är det jag vill ha? Varför?
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte