Meningen med livet - 42

Imorgon fyller Sambon år. Och en vecka till på det är det min tur.
42.
Meningen med livet, om man får tro boken.
Livet har bjudit på mycket de senaste åren och jag har påverkats och utvecklats. Eller i alla fall förändrats.

Jag är inte längre den människa som jag identifierar mig med. Det är inte helt och hållet något negativt. Bara lite svårt att förhålla sig till ibland.
Personen jag identifierar mig med är personen jag var i många år.
Sökande. Social. Utåtriktad. Konfronterande. Och i ständig jakt på något.

Det låter lite desperat. Och så kanske många människor såg mig. Men de allra flesta, inklusive jag själv, såg mig nog som en som umgicks med människor. Såg till att det hände grejer. Sökte umgänge och bjöd till.
På många sätt positiva saker.

I år har sommaren passerat utan att någon kommit hit. Ingen har hälsat på. Och det är ingen tillfällighet. I flera år har jag låtit bli att söka kontakt. Inte orkat. Inte prioriterat. Inte skapat eller sökt.
Och det hade väl varit i sin ordning. Småbarnsåren och allt det där.

Men det svåra att förhålla sig till är att jag har tyckt om det. Att vara hemma. Att vara stilla. Att inte söka mig utåt. I ett allt mer krympande socialt umgänge har jag känt mig helt tillfreds.

Det är svårt. Mycket beror nog på vad jag anser som positivt och negativt. Att vara social och utåtriktad är positivt. Att vara asocial är negativt. Fast så är det ju inte. Massa människor värderar inte alls så. Många är alldeles förträffligt nöjda med några få människor omkring sig. Och tycker inte det är en negativ egenskap alls.
Jag har dock inte ännu lyckats omvärdera. Så jag finner mig lite tudelad.

Men nu är jag på god väg att bli 42. Och livets mening är i fokus för mig. Livet i sin enkelhet.
Jag träffade gamla vänner för en vecka sen. De pratade om jobb, karriär, sina nya titlar.
Jag fann det så extremt ointressant. Jag ville hellre prata om vilken kopp av de 9 koppar kaffe om dagen som verkligen betyder något.
Vilka stunder i dagen stannar vi upp. Eller färdas man bara framåt mot nästa mål?

Att få ett intressant och utmålande svar på frågan
- Hur mår du?
Och gärna ett nyanserat svar. Där allt inte bara är skit eller bara bra. Där man värderar detaljerna. Både bra och dåliga.

Jag fick en ny telefon på jobbet i veckan. Min gamla slutade ladda. För gammal för att spendera pengar på reparationer.
- Se till att ladda över sånt som är på den gamla, sa Sambon.
- Äh. Jag har väl inget viktigt, svarade jag.
- Bilder kanske? förslog Sambon.
- Nja, jo... men inte så många tror jag.
- Men ändå...

Mobilen dog och gick inte att få liv i igen. Sambons "men ändå" fanns i huvudet. Och jag började jobba med att fundera på hur jag skulle få ut i alla fall bilderna ur gamla telefonen. För bilder är ju trots allt bilder.
Den där kommentaren "Om huset mitt brann ner skulle de privata bilderna vara den största förlusten"

Varför då? Vi har gått från att ha 36 bilder från olika tillfällen till att ha en ständig ström av tusentals vardagsbilder. Ändå. Så ovärderliga.
Varför då?
Livet är väl vad det är ändå. Med eller utan bilder.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag älskar att sitta och bläddra bland gamla bilder. Men det kan ändå inte vara samma sak som att de är livsviktiga. De tillför inget på riktigt. De bara avspeglar det man redan upplevt. Och vi borde ju vara produkten av allt vi upplever och är med om. Alltså finns ju bilderna i oss.
De fysiska bilderna är ju bara en liten hjälp.

Det slutade med att jag lät det vara.
Mitt liv blir varken bättre eller sämre om jag får ut dessa bilder.

Sånt här går jag och tänker på. Sånt här är mina - Vad är meningen med livet - tankar.
Vad är meningen? Och vilka stunder är det som räknas? När är vi närvarande?
För jag vill vara med. Vara med när mitt liv händer. Och jag vill inte ha en ny och flashig titel. Jag vill ha en kopp kaffe som verkligen räknas. En kopp i stunden som nästan står stilla.

Om en vecka närmar jag mig 42. Det ska bli underbart.