måndagsmorgonblues

.jag 2017-07-03 06:58 (inga kommentarer)
en ny vecka tornar upp sig, det känns som en evighet till semestern och jag känner mig lite avstängd. lite ledsen. helgen har inte på något vis varit dålig, tvärtom, men igår när jag var ute och gick tänkte jag på vad få människor jag egentligen har i min närhet. hur många finns det som jag kan ringa om jag får motorstopp och blir stående någonstans? hur många hade kommit ihåg min födelsedag om de inte hade blivit påminda av facebook? svaret är: inte speciellt många alls. och jag vet ju såklart att det beror på mig, att jag inte tar människor till mig, att jag har svårt att ta mig in i sammanhang där folk redan känner varandra eftersom få saker sänker mig så mycket som att känna att man inte räknas, att jag bara har ytterst sparsamt med social kompetens, men samtidigt känner jag då lite ilsket att måste allting stå och falla med mig? ja, det är klart att det måste. och då känner jag att nä, jag orkar inte, då får det fan i mig vara. och det är ju inte så man får nya vänner. eller behåller gamla.
det är väl lite blandat som ligger och puttrar, tänker jag. det är min (f d?) kompis B, som när vi pratades vid för ett tag sen sa att hon skulle komma och kolla på en grej dit jag också skulle. kom hon? nej. hörde hon av sig? nej. så det där frågetecknet vid f d ska väl mer vara ett utropstecken. och sen är det mr S' kompis, han som brukar komma och hänga med oss ibland, han är så tydlig med att han bara kommer för att hänga med mr S och inte är ett dugg intresserad av att hänga med mig, eller oss då, utan han kallpratar artigt och väntar på att jag ska dra mig tillbaka ungefär. och där tycker jag ändå att jag har ansträngt mig för att vara social och trevlig, men det hjälper ju uppenbarligen inte.

och igår var jag och tränade viltspår och det är ju OCKSÅ ett sånt där sammanhang där alla känner varandra sen minst hundra år tillbaka och mest sitter och pratar om sitt och andra gemensamma bekanta. ingen är dum eller medvetet exkluderande, det är inte på det planet, men jag känner tydligt att mot mig är de bara artiga. och går det bra för mina hundar så är det bara ett konstaterande, går det bra för andras hundar så är man genast igång och planerar för nya utmaningar, typ. inte riktigt så utstuderat, men känslan finns där.

och den känslan klibbar fast och vill inte riktigt släppa taget, trots en i övrigt fin helg. men nu ska jag sluta med självömkan och fortsätta jobba. i eftermiddag ska jag besiktiga bilen och det är någon lampa som är trasig som jag inte fattar vilken det är, och då känns det ÅTERIGEN som att alla andra har någon som de känner som är en fena på bilar som kan hjälpa dom. men ja, det finns ju verkstäder som kan fixa sånt så det är väl inget olösligt problem, bara ytterligare ett halmstrå som tynger ner den här kamelryggen. men ja. det är väl bara att knoga vidare.

Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.