i helgen som gick hade min rasklubb en stor aktivitet i dagarna tre. en kompis därifrån hade lagt ut en bild på Facebook tidigt i fredags morse med texten "på plats först av alla, nu väntar en helg som funktionär". jag kommenterade något i stil med "du är ju en riktig klippa" och fick frågan varför inte jag var där. jag fick hejda mig och tänka efter. ja, varför var inte jag där? den första, rätt så barnsliga tanken var: "ingen har bett mig", men det fattar man ju att man inte kan gå och vänta på någon himla personlig inbjudan. fast förr var det ju ett himla "har du anmält dig? varför inte? KLART DU SKA VARA MED", men efter att jag hoppade av mitt styrelseuppdrag så tystnade de här inkluderande tillropen rätt så omgående. och så tänkte jag, angående den här aktivitetshelgen och vad jag skulle svara min kompis, varför har ingen ens bett mig att vara funktionär? det gnälls ju jämt och ständigt över hur svårt det är att få folk att hjälpa till. och sen tänkte jag på hur det var i vintras eller våras, när jag erbjöd mig att hålla en kurs (något som rasklubben tjatade jättemycket om när jag satt i styrelsen) och jag riktigt fick tjata fram svar huruvida det fanns intresse eller ej och när den i såna fall skulle kunna vara, men till slut så: jodå, vad kul, ta när du kan men inte den och den och den helgen för då är det andra aktiviteter, och jag planerade och bokade lokal och skrev inbjudan och sen var det bara: nä, förresten, vi har ändrat datum på en av våra aktiviteter så det datumet du har satt går inte. om det kan jag tycka att det är ett jävla sätt. men tillsammans med det andra fick jag ihop det till ett slags mönster där jag kände mig synnerligen exkluderad. och är det något som river upp stora såriga hål i själen på mig så är det känslan av att inte vara medräknad, känslan av att allting som är viktigt avhandlas och utspelas när man inte är där, och att man får vara med enbart för att man råkar snappa upp någonting i förbifarten och lyckas hänga sig kvar och envetet försöka bända sig in i en gemenskap där man ändå inte räknas på riktigt.
och sedan var jag och spårtränade med hundarna i ett gäng där alla utom jag jagar, och alla är snälla och trevliga men det märks ändå så tydligt att de inte tycker att man är någon att räkna med. och det fattar jag ju, det är väl ganska naturligt. men tillsammans med det andra blev det jobbigt, dessutom blev det strul med ett av ekipagen så att vi andra fick sitta och vänta i nästan två timmar, så jag blev verkligen fullmatad med den här känslan.
och de här känslorna, de är verkligen inte jättekul att ha skavandes. jag fattar ju att de kommer från barndomen och skoltiden och det är så tröttsamt, ska man behöva släpa med sig sånt hela jävla livet liksom? ska man aldrig bara kunna rycka på axlarna och känna att då var då, men jag har gått vidare nu?
och sen tänker jag att jag är en sån jävla DRAMA QUEEN som ens gör en grej av det här. och det finns ju massor av ställen där jag blir sedd och bekräftad, men sen tänker jag ÄNDÅ att det alltid är villkorat och förenat med motprestationer, att ingen kan se och bekräfta MIG, utan bara det jag gör. så löjligt. men då får jag väl tillåta mig att vara löjlig då.