den senaste veckan har inte varit snäll mot mig. stress, mera stress, bråk, konflikt och så ännu mera stress, sömnlöshet, irritation; you do the math. det har varit rätt pissigt. men nu när helgen går mot sitt slut så börjar jag komma ner i varv och må bra. igår hade min brukshundklubb ett evenemang där det enda jag behövde göra var att hänga, prata med folk, äta grillad korv och klappa valpar. det dör man ju inte direkt av. jag fick dessutom höra att folk "nästan slåss om att få en plats" på mina kurser och det gör ju inte heller ont att höra. och idag har jag tränat viltspår och det gick bra, och sen cyklade jag en långrunda på soliga skogsvägar med lars Winnerbäcks nya liveskiva i öronen medan axlarna sjönk ner i normalläge.
och på jobbet i fredags så satte jag ner foten och sa ifrån och det togs emot bra. så här var det: min utbrända kollega började arbetsträna 25 % för ett par veckor sedan. och då hade vi, jag, min chef och M själv, kommit överens om att han inte skulle börja med sitt gamla jobb utan istället skulle göra en typ av analys som ingår i mitt ansvarsområde. en jätteenkel uppgift som i princip består av lite förberedelser, en stunds temperering och sen läser man av ett värde. inte världens roligaste jobb om man tar det ur sitt sammanhang, men M tyckte själv att det var bra att det var någonting som var klart i samma sekund som man fått sitt analysvärde, ingenting man behöver gå vidare med eller ligga sömnlös och fundera över varför det blev som det blev. M:s chef tyckte att M skulle uppdatera tekniska datablad, men det ville inte M, så då fick det bli så här istället.
men det har ju inte gått så himla bra med den saken, kan man ju konstatera efter ett par veckor. han har kommit till jobbet, gått och hämtat en kopp kaffe, gått runt och snackat med folk och det är klart att den sociala biten är väl också viktig när man ska komma tillbaks, men kanske inte HALVTIMMESVIS, och sen har det varit telefonsamtal hit och kolla mail dit och nä, nu är det väl inte lönt att sätta igång? och så har den dagen gått. och efter två veckor har han fortfarande inte fått några rutiner utan allting bara flyter hit och dit, och då blev jag lite sur för det är väl ingen rehabilitering värd namnet, men vem ska ta tag i det? jag har inte lust att gå där som någon slavdrivare och piska på och det är inte heller mitt jobb, min chef är inte M:s chef och tycker väl då att det är M:s chefs jobb att se till att det funkar, men M:s chef sitter i ett annat land så det är ju inte så himla lätt att peta i vardagsdetaljer. men jag sa i alla fall ifrån till min chef att så här kan det ju inte få hålla på. jag har en teori om att M har hamnat där han har hamnat i alla fall delvis beroende på att han haft alldeles för mycket utrymme att förhala och prokrastinera och hålla på och sen har det liksom gått överstyr. och kan man inte hantera sånt så ska man väl få hjälp att inte falla in i samma mönster igen, kan jag ju tycka.
ja, men i fredags så kom M:s chef, för han skulle ha något möte med min chef om någonting, och sen hade jag och min chef ett möte om någonting annat, och sen när jag kom tillbaks från det mötet så säger min assistent att M:s chef hade kommit och bett honom uppdatera de där tekniska databladen som M inte ville jobba med, och så kunde M "täcka upp för honom på labbet under tiden" och det hade min assistent såklart tackat ja till (för han vill få in en fot på M:s avdelning eftersom det finns möjligheter till att få en fast tjänst där, vilket det tyvärr aldrig kommer att bli på min avdelning). och det var då jag lackade ur fullständigt. för det första så tycker jag inte att problemen på M:s avdelning ska lösas med hjälp av resurser från min avdelning, i alla fall inte att beslut kring detta ska fattas över mitt huvud, och för det andra så fattar jag inte varför detta tvunget måste ske NU, BUMS och OMEDELBART, när vi är mitt i brinnande högsäsong och just nu kämpar oss igenom de jävligaste veckorna på hela året, och för det tredje så har det ju inte funkat alls med M:s arbetsträning så att han skulle kunna "täcka upp" för någon är ju extremt osannolikt. så jag bara: stopp, nej, nu är det NOG, det finns en gräns även för hur mycket jag tar och nu är den fan i mig passerad, jag kan fan i mig inte sköta ALLT på en heltidstjänst.
jag förväntade mig liv och rabalder kring detta, M:s chef är ökänd för att bara fullständigt köra över folk. men han kom till mig och bad om ursäkt, han ville ge assistenten en chans att visa vad han gick för, han hade trott att det funkade bra med M men naturligtvis var det inte meningen att köra över mig, han backade genast och sa att labbjobbet gick i första hand, assistenten fick göra databladen i mån av tid, på övertid om det inte gick att lösa på annat sätt och så skulle han ta ett snack med M angående hans arbetsträning, och så bad han om ursäkt så många gånger att det nästan blev löjligt till slut. eller så var det någon baktanke med det också, till exempel fick jag ju lite dåligt samvete för att jag inte låter assistenten ta en chans att visa vad han går för när chansen dyker upp, men samtidigt: om jag skulle "ge" honom den chansen så skulle ju JAG få jobba ännu mer utan att ha något ut av det, så det är faktiskt ingenting som jag behöver gå och känna skuld för. vill assistenten lägga övertidstimmar på datablad så får han ju göra det, men han är faktiskt i första hand anställd för att avlasta mig.
ja, så förhoppningsvis faller alltihop någorlunda väl ut i slutändan. vi ska bara kriga oss igenom några veckors högsäsong till. någon vecka in i juli, sen brukar det bli åtminstone någorlunda hanterbart, fram till dess är det bara att paddla på.
men vinden fläktar genom det öppna fönstret, axlarna är nere på normalnivå, jag har sovit en stund på soffan och nu ska jag dricka te. det är väl inte så tokigt ändå, livet.