2014 påbörjade jag en text som jag av någon anledning aldrig slutförde, men som handlade om mig och min kompis B, som jag känt och umgåtts jättemycket med i en herrans massa år. en gång berättade hon för mig att hon alltid varit en sån som övergivit sina kompisar varje gång hon träffade en kille, då började hon hänga med hans kompisar istället och sen när det tog slut stod hon där utan kompisar. "jag är så jävla ensam", grät hon den gången och jag sa något om att "du har ju mig" och hon sa att det var ju bra.
ja, sen, jag minns inte riktigt när, träffade hon en ny kille, och sen gled vi isär. sakta med säkert sinade telefonkontakten, vi som brukade prata nästan varje dag. och varje gång jag ringde så hade hon aldrig tid att prata för hon skulle träffa sin kille, eller så skulle hon och hennes kille åka motorcykel eller gå på konsert, det var alltid något som var viktigare. någon gång när jag bjudit henne och hennes kille på någon kräftskiva som jag och mr S hade, då lämnade hon återbud med jättekort varsel och någon jättelam ursäkt om att hennes kille skulle göra något jätteviktigt, som hon tydligen också skulle vara med på. och ja, sen rann ju allting ut i sanden sådär som det kan bli ibland. jag såg på hennes facebook att hon hängde med en massa nya vänner, plötsligt skulle hon ta mc-kort (fastän hon tidigare nästan hatat allt vad motorcyklar hette), för hennes kille är en sån där mc-snubbe. alltså inte hells angels utan bara en sån där gubbe med motorcykel som gillar att åka iväg i gäng med andra gubbar och deras flickvänner och deras motorcyklar och klä sig i skinnkläder och gå på sweden rock och dricka öl, typ. harmlöst, men verkligen inte min grej och jag trodde inte det var hennes heller, men folk kan ju få lov att ändra sig. och jag har tyckt och sagt att "jamen det är väl kul att B har fått ett nytt intresse". samtidigt har jag väl tyckt att, med beaktande av den där "jag är så jävla ensam"-insikten så borde väl insikten om att det är ett mönster som upprepar sig också finnas. men nä, uppenbarligen inte. jag tror att grejen är att hon tycker att jag och mr S är lite töntiga. hon gillar inget av det vi gillar, som att hålla på med hundar och vandra i naturen och påta i jorden och läsa böcker och se filmer med lite djup och innehåll, inte bara lättsmält romcom. sen är vi ju inte BARA såna, men uppenbarligen tillräckligt mycket för att vi inte ska vara så intressanta att hänga med. ja, men fine. det kan väl få vara så då.
jaha, men så idag hade jag ett missat samtal och ett meddelande på telefonsvararen. hej, det är B, kan du ringa mig är du snäll?" inget mer. och då är det kanske...fem år sen? som vi hade någorlunda regelbunden kontakt, och senaste gången vi pratades vid var någon gång vintern 2015. min första tanke var att nu hade det väl gått åt helvete med hennes kille, och alla de här nya vännerna hade kanske tagit hans parti eller något, I've heard it all before . och så funderade jag på hur jag skulle förhålla mig till det och kom fram till att jag skulle vara som vanligt, erbjuda henne att komma hem till oss, dricka vin, prata ut, sova över om hon ville det. och så ringde jag upp.
och så handlade det inte alls om något sånt. utan det handlade bara om någon administrativ grej kring ett e-postkonto som hon har haft i säkert 15 år på mitt bredbandsabonnemang, en grej vi kom överens om för evigheter sen och som jag sen dess inte ägnat en tanke. ja, men så häromdagen hade jag varit inne och grejat med någon inställning och råkat göra något så nu kom hon inte åt sin e-post. ja, men så pratade vi lite allmänt om våra jobb och våra barn och gemensamma bekanta och sen lovade jag att fixa hennes e-postkonto och det var det hela. inget "det vore kul att ses" eller "nä, nu MÅSTE vi verkligen se till att hålla kontakten".
så slutsatsen är väl att i hennes värld är jag någon som duger att umgås med när hon är singel. eller någon som är bra att ha när man behöver komma åt sin e-post.
jahapp. that's it liksom. den där texten "typ, dumpad", den som legat som utkast sedan 2014 och som jag tror att jag valde att inte publicera för jag tyckte den kändes lite barnslig, den var väl ganska sann ändå. och just nu känner jag mig lite barnsligt ledsen, som alla de där gångerna när jag var liten och alltid kände mig som någons fjärdehandsalternativ, i bästa fall. den som blev tilltalad i nonchalanta bisatser och antydningar och intern jargong som jag aldrig riktigt fattade eftersom jag aldrig fick vara med från början.
och ja, det är klart att jag tänker att fuck you, your loss och så vidare. MEN DET GÖR ÄNDÅ ONT.
och sen är jag så sjukt stressad, jobbade idag på min lediga dag och kommer att behöva jobba i helgen också och ska dessutom passa barnbarnen. och så är jag i något slags pms-klimalterie-MISÄR och känner mig svullen och retlig och gråtmild ovanpå all stress. oh the joy. nu ska jag försöka sova om det går.