mhm, jaha, måndag igen? alltså allting går ju i 180 just nu, det har skrivits förut och det kommer uppenbarligen att skrivas igen.
helgen: rätt bra. härlig långpromenad och trädgårdsarbete i t-shirt och vårsol på lördagen. på söndagen stod jag i ett lätt vårregn och höll två hundkurser efter varandra, men det var okej.
den här veckan händer väl inget särskilt, förutom apmycket jobb. och jag har någon sorgsen ton i själen, som gör att jag tydligen utstrålar någon slags LÅT MIG VARA IFRED. och mr S låter mig vara ifred, väldigt hänsynsfullt för det värsta som finns är ju människor som inte kan läsa av ens LÅT MIG VARA IFRED-signaler. men samtidigt vill jag att han ska...jag vet inte. tränga igenom skalet. röra vid mig. säga något gulligt? äh, jag vet inte. det är så soppigt allting och kanske är det stress? kanske hormoner? kanske rätt sannolikt hormoner? förra veckan fick jag mens som varade i tre dagar mot normala sex-sju. och sen gick kroppen raka spåret in i pms-deluxe-mode och bara "hej, nu ska vi binda all vätska som finns i hela världen och göra dina bröst så ömma att det knappt går att ligga på mage ett tag, vad sägs om det?". så jag antar att humöret kan vara därefter.
men så det här då: i slutet av februari gav jag en uppgift till en kollega. sa att det inte var superakut, men att det behövde bli gjort någorlunda snart. hen svarade "ok, jag ska kolla på det" och så hände ingenting. någon gång frågade jag i fikarummet hur det gick och fick till svar "javisst ja, det har jag glömt, jag ska titta på det". och sen hände ingenting. för en vecka sen skickade jag en påminnelse och skrev att det vore bra om hen kunde fixa det innan fredag eftersom jag behöver avsluta det ärendet där de här uppgifterna ska in. inget svar. skickade en påminnelse i morse och fick nyss det här svaret: kan jag få till på onsdag på mig eftersom detta inte är någonting som kan göras snabbt, jag måste faktiskt få tid att tänka och idag har jag annat jag måste prioritera efter . jamen jag blir så TRÖTT.
och så är det krångel med semesterlistor. vi har ett exceldokument där vi lägger in våra önskemål, och så är det ju så att vissa inte får ta semester samtidigt. och det jag har att rätta mig efter är att jag och M inte får vara lediga samtidigt mer än högst två veckor och det under förutsättning att min chef då är på plats. tanken med detta är att den som är assistent inte ska behöva fatta avgörande beslut på egen hand utan att antingen jag, M eller chefen ska kunna backa upp såna beslut om de blir aktuella. och det är ju helt okej. men nu har ju M varit sjukskriven sen i november, så det är ju inte så himla lätt att koordinera någonting överhuvudtaget eftersom ingen i nuläget vet om eller när och i så fall i vilken omfattning han kommer att jobba i sommar. så jag bad T vara backup åt M i den här beslutsfrågan och han sa okej och så pusslade vi ihop våra veckor så att någon alltid var på plats. då tog jag dels hänsyn till när chefen skulle ha semester, och dels la jag min semester senare än jag egentligen ville för att det brukar vara lite lugnare då, så att assistenten skulle ha tid att lära sig och inte behöva jobba ihjäl sig.
jaha, sen kom M in någon dag förra veckan och bara fyllde i sina veckor utan att prata med någon annan om det, och naturligtvis ville han ha samma veckor som jag och så i fredags så kom chefen till MIG och tyckte att jag skulle göra något åt det. jag svarade att jag faktiskt tagit så mycket hänsyn man kan begära utifrån de rådande omständigheterna och om jag tog tidigare semester så skulle den krocka med chefens och T:s och om jag tog senare så skulle min bli i typ september (eller ja, slutet av den i alla fall) och det är jag faktiskt inte jätteintresserad av. så chefen backade ett steg och sa att han skulle kolla med M om han kunde flytta sin lite, och det tycker jag verkligen att han ska, någon jävla ordning får det väl ändå vara. sen kände jag mig lite elak och missunnsam mot M, jag är kanske inte världsbäst på att hantera folk med trolig utmattningsdepression. men sen kan ju liksom inte hela världen stanna upp kring någons frånvaro heller, man får ju liksom LÖSA DET, tycker jag. och det tyckte jag att jag hade gjort så gott jag kunde utifrån de rådande omständigheterna.
ja, och på torsdag ska min bil på verkstad och bara en sån liten grej känns som tuvan som kommer att stjälpa lasset. för verkstan ligger i grannbyn och jag måste åka dit på onsdag och lämna bilen och sen måste jag hinna hämta den på torsdag innan jag ska iväg till brukshundklubben på kvällen och så måste jag släpa fram mina sommardäck ur källaren och eh, det känns bara så himla jobbigt och meckigt.
men ja. nästa vecka är det ju påsk? lite långledigt kan ju inte skada tänker jag. till helgen har mr S fått ett ryck och tänkt att vi ska "dra ihop ett gäng och åka på picknick någonstans" och han har skapat en massenger-grupp och det diskuteras hej vilt i den och jag känner lite att jag oooorkar inte. för det är bara hans vänner och jag känner att jag inte har speciellt mycket gemensamt med dom, men samtidigt känner jag att jag kanske får bjuda till och försöka vara lite social för en gångs skull, annars lär jag väl aldrig någonsin hitta någon gemensam nämnare med någon av mr S' vänner. jaja, vi får väl se hur det blir. för säga vad man vill om mr S' vänner, men de verkar ju inte tycka att saker man bestämt är särskilt heliga, det har hänt flera gånger att det har bestämts olika aktiviteter och när det sen börjar närma sig så droppar folk bara av med den ena lama ursäkten efter den andra, så har jag en RIKTIG JÄVLA TUR så rinner allting ut i sanden av sig självt.
nu ska jag förbereda veckans första möte, sen kör vi rätt in i kaklet.