Det där bebispratet

Samtalet vi hade slutade inte alls som jag hade trott. Och nu äter jag folsyra. På fredag åker spiralen ut.
Jag blir 42 år i år.
Inte vet jag hur det blir med det här. Det är ju inte säker att jag ens blir gravid. Det sägs ju att det blir svårare efter 40.
Vi kommer dessutom inte hålla på att försöka hur länge som helst. Det är nu och sen aldrig.

Jag har drabbats av total bebis-noja.
Överallt ser jag gravida människor. Eller små bebisar. Eller helt slumpartat stöter på artiklar som handlar om 40+ och barnafödande.

Min huvud har helt låtit sig omvändas och ställt in sig på reproduktion. Jag kan inte minnas något dåligt med att vara gravid. Inte ett enda dåligt med en liten bebis. Eller små barn under 3 år.
Inte ens när Sambon påminner mig om ett och annat får hjärnan minnesbilder av negativ sort. Nix. Nope. Allt är i rosenskimmer.
Galet!

Jag VET att hjärnans version inte är sann. Men det hjälper inte. Det är som om någon raderat borta ALLT som skulle kunna hjälpa mig att tycka att det skulle vara skönt att inte bli gravid och inte få ett barn till.

Jag har inte någon gång varit helt färdig med att få fler barn. Jag har alltid reagerat väldigt starkt så fort jag kommit kontakt med en liten bebis.
Känner många som verkligen känner att de är färdig. Som inte alls har någon längtan till fler barn. Men inte jag.
Och senaste månaderna har känslan bara växt.

Men som sagt. Bara för att vi kommit fram till att vi vill göra ett försök är det inte samma sak som att det kommer bli något. Innan det här året är slut har vi lagt ner detta. Jag kommer inte gå in i mitt 43e år och fortfarande försöka bli gravid.
Och även om jag skulle bli gravid så är det rätt mycket saker som ska klaffa för att vi faktiskt ska få ett barn till.

Men... here we go.