igår hade jag en riktig rövdag på jobbet. pratade med en myndighet om att jag inte kunde logga in på deras e-tjänst som jag måste göra för att kunna göra saker som de säger att vi måste göra, och de påstod att det var för att det var fel e-postadress i systemet men jag loggar ju in med e-legitimation så jag fattar inte vad det skulle ha med saken att göra och för övrigt så behöver man FAN inte vara dryg och otrevlig och snäsa "vi prioriterar inte att svara på mail" när jag vänligt påpekade att jag mailat om ditt och datt men inte fått någon återkoppling. jaha, och sen när jag krånglat med det halva förmiddagen så visade det sig att vår verkstadskille köpt kemikalier som han inte får köpa utan att först kolla av med mig och det finns en rutin för hur detta ska skötas och vi har gått igenom den TUSEN gånger med verkstadskillen och varje gång säger han att han förstår. och då handlar det om att det finns en lista med kemikalier som får köpas in och finns det inte med på listan ska jag eller chefen godkänna det först. och det är ju inte precis raketforskning, eller hur? och lik förbannat så tror jag att jag har skrivit hundra avvikelser på samma tema under årens lopp. och jag har sagt till min chef att om man inte kan förstå en sån enkel rutin så ska man inte ha befogenheter att göra inköp heller, och han håller med "i princip" men sen vill han ändå att det ska fungera och att verkstadskillen ska få en chans till. och en till. och en till. verkstadskillen är dessutom en sån där löjligt lättstött person som tar saker personligt och går och SURAR. suck.
igår var han i alla fall på kurs och chefen på semester, så jag fick nöja mig med att svära vid skrivbordet och skriva ett surt mail till chefen med rubriken "att ta tag i efter semestern". alltså jag blir så JÄVLA trött på det här. det är inte bara det att det inte sköts som det ska, det ger en massa merarbete också. och det är ju inte som att jag mest sitter och rullar tummarna och inte riktigt vet hur jag ska få tiden att gå.
ja, sen var resten av dagen mest tråk och jobbiga telefonsamtal. och så kom min utbrända kollega M på besök och fan, det är så svårt att veta hur man ska hantera sånt. ska man prata jobb, men tänk om han blir stressad av det, men tänk om han känner sig helt utanför och obehövd om man INTE gör det och var går gränsen? så jag försökte prata med M om vad han tycker är okej att prata om, men då var han sådär konstig och avståndstagande som jag fattar att man kan bli och att det inte är personligt men det är ändå jobbigt att hantera.
ja, sen kan det hända att jag la ut någon bild på instagram på kvällen och skrev något som gick att tolka som att denna dagen inte enbart bestått av karuseller och sockervadd och så gick det tio sekunder.
sms från min mamma: HUR ÄR DET, MÅR DU INTE BRA?
jag: jodå, don't worry :-)
min mamma: varför denna kryptiska text på instagram?
jag: det är bara en bildtext, inte på riktigt :-)
min mamma: sluta skriva sånt
alltså, jag blir SÅ TRÖTT på det här. ja, jag vet att det är mest synd om min mamma som lever med den här oron, nojandet och ångesten twentyfourseven, men det är fan inte speciellt roligt att vara den som blir utsatt för det heller. det sämsta som kunde hända i världshistorien var när min mamma fattade grejen med sociala medier. eller okej, på ett sätt är det bra för ser hon bara en bild där allting ser bra ut så tror hon att allt är bra och då slipper man hennes oro. men sen ser hon någonting som får henne att tro att det inte är bra, och SAKER MÅSTE JU VARA BRA. i hennes värld får man inte ha en dålig dag för då är man på något sätt misslyckad och då blir hennes liv också misslyckat enligt någon konstig logik som ingen människa utom hon begriper.
och sen känns det som att hon är sur på mig för att jag har gjort henne orolig i onödan och jag blir så jävla trött, kan man inte ens få lägga ut vilka bilder man vill på instagram utan att det ska bli någon jävla grej av det? det var ju inte som att det var en bild där jag satt och skar upp pulsådrorna eller att jag skrivit att jag hatade mitt liv. och sen blir jag trött på mig själv som känner olust för att någon eventuellt är sur på mig, för DET ÄR VÄL DERAS PROBLEM? vill hjärnan helt rationellt tänka, men magen säger något annat.
ja, och så har hormonerna bestämt sig för att skoja till det och gå raka vägen från mens till pms, vad det nu ska vara för vits med det, men det är kanske någon klimakteriegrej eller nåt? detta har hänt kanske tre gånger de senaste åren så det är ju inte jämt, men ändå. jag kan köpa både pms och mensvärk så länge det innebär att man åtminstone liksom nollställer systemet och har några bra veckor däremellan, men det här är ju inte direkt någon skrattfest.
ja, sen blev jag så trött på allt att jag gick och la mig och läste om en snubbe som mördade och styckade sina offer hemma i badrummet och det var väl typ bästa stunden på dagen, så det säger väl en del.
men idag är det ny dag och nya tag. jag ska göra färdigt min myndighetsgrej för nu kan jag i alla fall logga in på deras e-tjänst så någon nytta var det väl i alla fall med gårdagens samtal. ikväll ska jag på föreläsning i stan, det blir sent och jag ångrar lite att jag anmälde mig till den. men det blir säkert bra bara jag väl kommer dit.