jaha, tillbaks till jobbet igen och jag drunknar. i jobb, det tar aldrig slut. jag har betat mig igenom ett berg av olästa mail och nu våndas jag över två protokoll som jag ska skriva från förra veckans möten. det finns en anledning till att jag alltid skriver protokoll direkt efter mötena, och nu minns jag knappt vad som har sagts längre. sånt är så jobbigt.
och häromdagen skrev jag ett brev, eller det låter så dramatiskt, det var kanske snarare en lapp, till mr S där jag berättade att jag var besviken på honom och varför jag var det. och att jag inte var ute efter att varken skapa konflikter eller att han inte skulle få ha egna åsikter (vilket är kort som han alltid spelar ut när vi bråkar), utan att jag ville att vi skulle försöka hitta gemensamma lösningar där båda var delaktiga och nöjda och blablaha. ja, så kom han hem. läste lappen och sa "ja, det var ju positiva tankar i alla fall". och sen gick han därifrån efter att ha frågat om jag ville ha te (vilket jag inte ville), sen gick han upp och var i arbetsrummet resten av kvällen. igår kom han hem, frågade om jag hade hört att en lokal halvkändis hade dött (vilket jag hade), sen gick han upp och var i arbetsrummet resten av kvällen.
och jag vet inte. om jag hade fått en lapp från honom där det stod att han var besviken och ledsen och nere på grund av hur jag hade betett mig så vill jag tro om mig själv att jag hade ansträngt mig lite mer än så. jag vet att han känner sig obekväm i såna här situationer och inte vet vad han ska säga och då hellre inte säger någonting alls än riskerar att säga fel saker, och då tänker jag just nu rätt elakt att JAMEN FÖRSÄTT DIG INTE I SÅNA SITUATIONER DÅ, för det är extremt lätt att låta bli, och varför ska jag alltid vara så jävla tillmötesgående och förstående och förlåtande och vara den som tar ansvar för att ta första steget till försoningssamtal, JÄMT?
det är rätt dystert nu. men så chattar jag med min bror som är i thailand och det blir lite ljusare, men så ringer mamma och jag sjunker ner i ett bottenlöst hål av trötthet. ÄR DU SJUK, nästan skriker hon när jag råkar hosta medan vi pratar, och sen kommer ett långt förhör och ett ännu längre förmaningstal och JAG ORKAR INTE. bara för att byta samtalsämne så frågar jag om hon vill att jag ska köpa presenter till O, som snart fyller år, från henne, för jag vet ju att hon ändå kommer att be mig göra det. och då visade det sig att hon redan hade sagt till N att jag skulle fixa det åt henne, jamen taaaack, nu blir man tydligen inte ens tillfrågad längre.
när vi lagt på läser jag chatten mellan mig och min bror igen och fnissar lite. sen tar jag hundarna och går och lägger mig.