i söndags klagade mr S på att han hade ont i halsen och kände sig hängig. igår gick han till jobbet ändå, sen kom han hem och var helt febrig och rasade ner i sängen och blev liggande där. så nu går jag bara och väntar på att jag också ska bli sjuk och jag blir helt panikslagen för det finns liksom inte tid till det. vi har kvalitetsmöte imorgon, möte med ledningsgruppen på torsdag och produktionsstrategimöte på fredag. nu vill jag inte påstå att just jag skulle vara så himla oumbärlig för det är det väl ingen som är, men det är liksom inte snutet ur näven att kalla ihop folk till möten i vår organisation eftersom vi sitter i flera olika länder och alla dessutom är jävligt upptagna hela tiden. så en feber nu hade kommit rätt så olägligt om ni frågar mig. och nu tycker jag mest att jag går och känner efter, har jag inte lite ont i halsen? är jag inte lite tung i huvudet? sedan försöker jag mota bort det med att tänka att det är ju ingen naturlag att bli smittad av en förkylning/influensa, och jag äter ju massor av vitkål och apelsiner och är ute i friska luften varje dag, det måste väl ändå göra NÅGOT för immunförsvaret? hoppas jag i alla fall.
i natt har mr S varit uppe och bytt genomsvettig t-shirt och/eller stapplat iväg för att dricka vatten och/eller ta ipren vid minst fyra tillfällen och jag har vaknat VARJE GÅNG. så min pigghetsnivå är ju därefter. dessutom låg jag jättelänge av någon mycket oklar anledning och tänkte på hur det var när jag var liten. hur jag var liten och ensam och rädd, nästan jämt var jag rädd för en massa saker, mest för andra människor tror jag. eller situationer som krävde att man umgicks med andra människor som inte var familjen, hur jag försökte undvika allt sånt men samtidigt var så ensam och att det var heller kändes bra, hur jag ville ha kompisar och vara med som alla andra. hur det har följt mig och präglat mig. jamen det är ju så jättedumt att ligga och tänka på sånt när det är allmänt känt att precis allting helt tappar proportionerna när det är natt och man inte kan sova.
nä, nu ska jag samla ihop mig och gå på dagens första möte. jag har skickat ut min rapport till berörda, fick skicka den ofullständig för inte fan fick jag någon statistik igår, det kunde man ju räkna ut med lilltån. men nu är den i alla fall klar bortsett från det och nu har jag skickat den och dagordning till möte med ledningsgruppen och är det inte lite fantastiskt ändå att den som var så ensam och liten och rädd ändå är sammankallande i en ledningsgrupp. inte för att jag är bekväm med det, men fake it 'til you make it och nu kör vi på det här.