En gammal återblick

Fick för mig att gå tillbaka och läsa något av mina gamla hypotexter. Det händer att jag gör det. Till skillnad från de där gamla dagböckerna jag brände upp för många år sen. Dem gick jag aldrig tillbaka och läste.

Idag läste jag hur som helst min första (eller andra eftersom första bara heter "Test" och innehåller texten - Återkommer - )

Mycket har man glömt.
Jag började skriva på Hypo 2002. På den tiden var man tvungen att skriva minst var 7e dag, annars åkte man ut. Julen 2008 glömde jag skicka in en text och åkte ur. Så texterna som finns här nu under nicket Jazzie är från slutet av 2008.

Men där borta i 2002. Då var det ett sånt tryck på Hypo. Varje gång någon åkte ur tog det bara några minuter innan platsen var fylld igen. En del åkte ur och kom tillbaka. En del åkte ur och höll sig ute. Skribenterna var fler. Texterna mer frekventa. Läsarna många.
Jag höll på länge att försöka få en plats här. Höll koll på vilka som hade de äldsta texterna och när de skulle åka ut. Ändå misslyckades jag så många gånger att knipa en plats.

Hypo var ett sånt nav i mitt liv back then. Jämt gick jag och skrev texter i huvudet. Allt som hände var en potentiell Hypotext. Nu tror jag Facebook har tagit över, fast i pocket-format. Istället för långa svulstiga texter som kanske blev långrandiga (vad vet jag) så ska det nu presenteras i korta meningar, gärna med lite ironisk humor.
Inte vet jag, inte sagt att det är sämre. Bara annorlunda. Tiden förändras. Behoven kanske också?

Men bland mina Hypotexter finns så mycket. Tankar. Känslor. Händelser. Jag läser gärna mina egna texter då och då. Som en återblick. Och när jag läser dem blir jag ofta glad över vad jag läser och vilka minnen de väcker. Inte som de brända dagböckerna som bar väckte ångest och skam. Skam för de pinsamma texterna som endast verkade handla om vikt, träning, killar.

Jag är glad för mina texter här.
Vilket påminner mig att det är hög tid att göra en nedladdning.