Bäbisprat

Sambon och jag hade ett riktigt samtal om ifall vi vill ha något mer barn. Ett sånt där seriöst samtal där vi båda inser att det är viktigt att verkligen prata klart om.
Jag blev lite förvånad faktiskt. För i vanliga fall är det jag som vill ha långa samtal där allt ska vändas ut och in. Sambon brukar tröttna halvvägs och tycka att vi inte kommer så mycket längre.

Men i det här fallet var det han som inte blev nöjd var vi stannade. Vi hade inte pratat klart, ansåg han.

Det finns massor av argument till att vi är klara med barnafödandet. Samtidigt så känner varken jag eller Sambon oss så där superfärdiga som många andra gör.
I år blir vi 43 år. Så ska det bli så är det dags.

Vi vände och vred på det mycket. Och länge. Problemet vi fastnar vid är min hälsa. Om det gick att säga att jag nog skulle gå igenom en graviditet bra och barnet skulle få bakas klart, då skulle vi nog säga att vi vill ha ett till.
Om man istället skulle säga att risken är väldigt stor att jag eller barnet tar skada, så skulle vi nog säga nej till fler barn.

Men ingen kan ju säga något.
Samtalet slutade med att vi inte vet. Vi ska låta det vara en liten tid och se hur det växer i var och en.
Så gick vi och la oss. När jag låg där och skulle somna tänkte jag på hur det skulle vara att göra ett tredje kejsarsnitt. Jag har ju lite strul med snitten jag har. I ena kanten. En sammanväxt tänker jag mig. Men nu när jag fingrar på den så inser jag att det är en knöl där inne. Och den är större än vad den var förut.

Det är säkert inget farligt. Men det är nog inte så jäkla klokt att gå omkring med en knöl som verkar växa utan att ha den kollad. Så nu, som en direkt följd av vårt samtal om att skaffa barn, har jag nu på mig att ringa doktorn och kolla upp en knöl i kroppen.
Antar att vi tar knölen först och sen får vi se vad bäbis-samtalet slutar.