Så här i slutet av året.

Jag avslutar året med en härlig bihåleinflammation. Hela vänstra ansiktet har känningar av det. Och så lite torr värdelös hosta på det. Bara för att det är så skönt när huvudet spränger.

2016 går inte till historien som något toppår i vår värld. Alla utom Grodan har fått gått igenom något väldigt påfrestande. Sjukdom har varit det mest centrala i vårt liv detta år.

Det är svårt att sätta ord på vad jag känner. För det här är i ett känslospektrum som jag inte har så många ord för olika nyanser.
Det känns som om vi levt under hot. Och detta hot har ryckt undan tryggheten, tron och tilliten.
Tillit till vaddå? Till varandra?
Nej. Men till något. Som om det är farligt att planera framåt. Samtidigt som här och nu inte riktigt när njutbart. För det är i framtiden det friska ligger.
Som att hålla andan och bara vänta.
Överleva, men kanske inte riktigt leva.

2016 har lämnat en ganska bitter smak i munnen. Jag känner mig dränerad. Låg. Sorgsen.
Det hade kunnat haft en annan effekt. Jag skrev det för månader sen, att vi på många sätt ändå har haft väldig tur.
Och det ser ändå ut att fortsätta. Vi utsätts men kommer på något jävla sätt ut på andra sidan.
Jag hade kunnat uppskattat livet än mer. Förundrats hur mycket som kan hända och att vi ändå har varandra. Funnit lyckan i oss.
Men det blev en sak för mycket. Så jag orkade inte. Orkade inte se ljuset. Orkade inte se livet från den ljusa sidan.

Jag hoppas 2017 ska vända den känslan.
Eller va fan. Sitta här och hoppas. Vad är det för jäkla inställning.
Det är mitt mål med 2017. Och jag ska inte göra det med att sitta och hoppas. Jag får väl ta och jobba på det. Se till att det händer.