God jul

Julafton har kommit och passerat.
Julen är barnens högtid. Det är så härligt att se julen ur barnens perspektiv.
Och så kanske det är. Men jag kan också tycka att jul kanske frambringar en sida av barnen som är mindre smickrande.
Och det är klart, det är vi vuxna som schasar upp förväntningarna till ohållbara.

När jultomten väl kommer är barnen nästan helt besinningslösa. De hinner knappt säga hejdå till tomten innan de sliter upp paketen. Ett efter ett. Hinner knappt se vad det är de får. Speciellt min 4-åring. Hon river upp paket, lägger det åt sidan, sliter tag i nästa. Man sitter där och försöker dra ner på tempot. Försöker få ungen att åtminstone titta på vad hon får. Hon är nästan inte kontaktbar.

När alla 1800 paketen är öppnade (okej, inte fullt 1800 paket, men det är många) så utbrister hon
- Var det inget mer?

Säga vad man vill om ungars charm och raka ärlighet. Jag ryser lite av otacksamheten som det påminner om. Och ja, jag vet att det är hysterin som liksom tagit över och det inte egentligen är så otacksamt menat som det låter.

Våra ungar får enormt många paket. Det är för att det är enormt många människor som enligt tradition ska ge ungarna julklappar.
Först har vi mormor och morfar
Och så farmor och farfar.
Och så moster
Och kusinerna och moster och morbror
Sen kommer Sambons två egna mostrar. Och deras 2 +3 barn vardera.
Japp. ALLA ska ge paket. För så har det varit. I alla tider.

Känsligast av alla kring detta är farmor. I alla år har hon sprungit och köpt julklappar till hennes två systrars 6 barn och barnbarn, medan farmor själv bara har bidragit med ett barn till karusellen. Så nu när det är alla andra som ska köpa till hennes barnbarn, då får man inte komma och förslå att den traditionen kanske kan avskaffas.

Jag försökte. Föreslog att endast de från släkten som var med och firade julafton behövde ha paket. Men se det fick jag ett klart svar att så funkar det inte.
Jag gillar min svärmor. Det gör jag verkligen. Och jag gillar hennes rätt-ska-vara-rätt. Hon är en tant med skinn på näsan. Och jag tänker verkligen inte bråka om saken.
Jag tyckte bara att det kändes så onödigt mycket. Våra två barn är ju de enda barnen kvar nu. Alla andra har passerat åldern för paket. Så det blir liksom en hel massa människor som satsar på två små knottar.

Jag och Sambon gav våra barn en julklapp var i år. Sambon hade lite problem med det. Tyckte det kändes snålt. Att vi som föräldrar inte skulle ge något mer. Vi hade till och med ett bråk, eller tjafs, om saken.
Jag har så svårt att se det så. Jag förstår vad han menar, men jag kan liksom inte hålla med.
Jag bygger det främst på grunden att våra ungar skiter fullständigt i vem de fick vilket paket ifrån.

Okej, jag vill gärna att barnen ska vara glada och tacksamma för de presenter de får och att de ska veta att klockan kom från mormor och morfar och den radiostyrda bilen kom från farmor och farfar och allt sånt där. Men det är jag. Ungarna har ingen sådan önskan. Än. (tänker mig att de kommer ha det som äldre och visare)It's all about the stuff.

Så vad spelar det för roll hur många de får av oss? Jag vill istället börja drilla mina ungar att av mamma och pappa får man en present. Men kanske en dyrare sak.
För ärligt talat, hur mycket skit finns det inte? Jag var i leksaksaffären för att köpa paket till kusinerna. 90% av allt under 300 kr är rena rama skräpet. Om inte leksaken i sig är skräp så är kvaliteten. Och att det kostar mer än 300 kr är ingen garanti att du får något som är vettigt.

Och utan att blinka står man och glor på saker som koster 1500 kr och uppåt. Eller varför inte en katt som kan säga mjau och ställa sig på benen för typ 900 riksdaler. What the fuck!?!
Och ungar idag har så jävla mycket prylar. Så jag tänker mig att jag köper hellre något dyrt men en pryl än en massa småpaket med junk.
Speciellt med tanke på att tjocka släkten kommer med sina paket.

I år blev det inga dyra paket. Tusse fick en mick. En sån där sång-mick. Egentligen hade velat ha en sån där enkel bandspelare med mick som fanns när jag var liten. Som man sjöng in i eller gjorde intervjuer med. Men sånt finns inte sen kassettbandet försvann. Istället finns det Elsa-mickar med förinspelade låtar som man kan sjunga med. Men jag vill inte ha det. Jag vill att hon ska kunna spela in sin egen sång när hon sjunger de sånger hon vill sjunga. För Tusse sjunger jämt. Och bra. Och kan så mycket text. Att jag tror att dels skulle hon tycka det var roligt, men framför allt skulle det vara roligt att spara så hon kan höra det när hon blir äldre.
Så hon fick en mick som man kan koppla till Iphone eller ipad och spela in via en app.

Grodan fick tv-spelskonsoler och ett Pokémon spel. Tv-spelskonsolerna hade Sambon fixat för flera månaders sen när det visade sig att vi inte kunde spela tv-spel tillsamman som en familj för vi var 2 konsoler kort. Jag har aldrig varit någon tv-spelande person, så jag vet inte så mycket om något. Men att jag vill att vi ska kunna spela tillsammans tycker jag är viktigt.
Men de där konsolerna blev liggande i kassen och plockades aldrig fram. Så jag tyckte de blev en bra julklapp tillsammans med ett spel. Och tid för att få spela förstås. Det har ju varit det som det varit mest ont om.

Tv-spelstid: Typ noll.
Ipad: 1 dag i veckan.
TV: mycket.

Antar att det beror på att jag själv är en tv-tittare. Om jag själv gillar att titta på tv är det svårt att vara hård mot ungarnas tv-tider. Eller svårare i alla fall. I vårt fall har vi haft relativt fritt fram. Men padda och tv-spel har varit lättare att säga nej till.

Jaha... och nu då Jazz. Vad skulle du komma till då?
Tjaa du... det vet jag inte. Jag liksom bara sitter här och skriver vad än jag kommer på att skriva. Har inte tänkt så mycket på det. Det är ju sånt här som har snurrat runt ett par veckor nu. Var i ens värderingar ligger. Vad man tycker är bra och dåligt. Pengar och sakers värde. Barn och ens värderingar. Och nu börjar jag bli trött (tack, den har vi väntat på) och då blajade jag liksom bara ur.

- Ska du kanske sluta och gå och lägga dig istället?
- Bra idé. Så gör vi.
God jul och god natt.