Det gick inte den sista dagen.
Fast inte som jag hade oroat mig för. Att kroppen och sinnet inte skulle orka. Nej, istället blev jag sjuk. Med feber och bihålorna som hotade med att sprängas.
Så nu har jag sovit i typ 2 dygn.
Nåja. Jag har inte varit speciellt sjuk under hösten. Samtidigt har ju ALLA andra verkat vara sjuka senaste tiden. Så det är väl inte jättekonstigt att bli sjuk. Och det ska nog inte paja ihop julen helt och hållet.
Nu är jag nog feberfri och börjar sakta må bättre.
Det märkliga är att även om bihålorna verkligen varit smärtsamma. Så där så hela ansiktet gör ont, så är jag inte speciellt snorig.
Sambon och ungarna har fått klara sig själva. Jag har legat uppe och sovit gott.
Imorgon kommer syrran hit. Det ska bli roligt. Att fira jul. Mamma, pappa, lillesyrran och hennes familj är ju i Thailand. Men det känns ändå som den här julen ska bli riktigt trevlig och mysig. Jag, min syster, min man och mina barn ska fira julen med farmor och farfar.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte