En dag kvar

Nu tar kraften slut.
Sambon försöker trösta med ord som
"Det är bara tre dagar kvar"
"Nu är det bara två dagar kvar"

Nu är det bara en dag kvar. En dag innan jullovet.
På jobbet har skiten träffat fläkten som man säger på engelska. Tre dagar före vi ska gå på julledighet kommer man på att allt håller på att skita sig och nu sitter vi i krismöten och försöker lösa problemet.

Samtidigt försöker en annan uppmärksamma oss på ett större jobb som ska dra igång efter nyår. Inget konstigt i det. Det finns ju ett liv efter nyår också. Men jag vill bara vråla
JAG ORKAR INTE MER JUST NU!!!

Sambon känner sig orolig. Ontet i huvudet blir inte så mycket bättre. Fastän kirurgen sagt att det kan ta tid finns ändå oron att det inte är som det ska. Han ska inte träffa läkaren förrän efter nyår.
Oro suger.

Jag känner hur jag går i en nedåtgående spiral. Jag blir mer och mer negativ och mer och mer gnällig.
Idag tappade jag all energi för att jag höll en presentation till mina kollegor som inte möttes med någon större förståelse. Jag tappar kraften när inte bemöts på rätt sätt. Jag finner dem kortsiktiga och utan förmågan att tänka utanför ramen.
Så är det säkert inte. De har bara inte my Point of view.
Och egentligen får man ha all respekt för det. Men jag känner hur jag lessnar och tycker att vad är poängen att ens försöka.

Men jag blir enormt frustrerad att jobba på ett ställe där vi knappt klarar att hålla näsan ovanför vattenytan ändå saknar vi riktning, mål eller vision om vart vi vill ta oss.
Vi går ur askan i elden om och om igen. Lär oss inte av våra misstag och frågar oss inte om detta vi gör är det rätta.

Jag är mer ute efter diskussionerna än vem som har rätt och fel. Att pröva våra ståndpunkter och utmana oss själva och fråga om vi kan göra det på något annat sätt.
Men det finns inte där jag jobbar. Inte bland mina kollegor. Inte bland mina chefer. Istället lägger man all energi att förklara varför det är som det är.

Det är som att stå i lera upp till hakan och förklara varför hur det blir lera. Det är ju inte det mest relevanta i situationen utan hur fan tar vi oss upp därifrån.
Men det är klart, det är som jag ser på saken. Jag är helt övertygad om att de inte håller med att de inte har visioner.

Idag presenterade våra chefer årets goda resultat. Ni vet, berätta vad vi gjort bra och skit i allt dåligt. För att lämna en god känsla så här i slutet av året.
Han berättade hur mycket pengar vi sparat.
- men att reducera en budget är väl ingen prestation? Vad har det kostat oss i utveckling?
Prestationen skulle kanske vara mer i stil med "Vi har lyckats minska budgeten med xxx pengar och ändå lyckats leverera vad vi åtagit oss att leverera. Och vi har gjort det genom bla, bla, bla"

DET är en prestation.

Nästa på listan var: Vi har lyckats korta ledtiderna
- Varför har vi kortat ledtiderna? Vilka actions tror vi ligger bakom våra förbättrade tider? Eller är det inget viktigt? Nä. Det verkade vara oväsentligt.
Personligen tycker jag att det är det enda relevanta. Det är ju inte förrän vi förstår vad vi gör bra och vad vi gör som får dåliga konsekvenser som vi faktiskt medvetet rör oss i rätt riktning.
Men nä.

Det tredje vi lyckats med i år, helt utan analys, är att producera 20% mer på mindre folk. Jaha. Vad betyder det då? Och hur lyckades vi med det?

Sånt där tycker jag är viktigt. Vad gör vi. Varför. Och om vi gör si, vad händer då och framför allt... är det dit vi vill? Annars kanske vi inte ska göra si... vi kanske ska göra så.

This is so much wast of time and energy.
Släpp skiten Jazz. Gör ditt jobb. Skit i hur vi som helhet lyckas. Jag gör ju mitt jobb och får massor av kred för det. Så jag kan ju fortsätta med det.
Nästa år kommer börja med ett jäkla kaos i mitt område. Det blir bra. Då har jag inte tid att fundera på hur saker och ting funkar i stort. Bara att sätta på sig hörlurarna, skita i alla andra och lösa mina egna problem.

Så där ja.
Texten började med jäkligt låg energi. Men det känns bättre nu när jag fått skrivit av mig och sorterat lite tankar.