i natt kunde jag inte somna för jag låg bara och tänkte på skam. tv-serien alltså. och det var, som vanligt när man ligger mitt i natten och inte kan sova, inga speciellt bra och inga speciellt upplyftande tankar. jag var, helt ärligt, nästan bara jävligt bitter och avundsjuk. jag var väl också en sån som noora, en sån som tyckte att man skulle göra rätt och moraliskt riktiga saker, och som sa sin åsikt och stod för den. men inte FAN blev jag uppbackad av något coolt tjejgäng, jag blev fan i mig inte uppbackad alls, folk tyckte bara att jag var jävligt jobbig och/eller tråkig och/eller pinsam, och det var aldrig någon som hörde av sig till mig om inte jag hörde av mig först, och jag fick hela tiden hålla på och liksom fiska för att få reda på vad som hände, det var aldrig någon som gjorde mig delaktig i någonting om jag inte var där och liksom bände mig in i en gemenskap som inte var min. och inte FAN kunde jag kosta på mig att vara avig och tvär när jag mådde dåligt och tro att någon skulle stå kvar och vara gullig och förstående och säga "du vet att du inte måste klara allting ensam". och inte FAN var det någon kille som blev så jävla intresserad av mig bara för att jag var som jag var, och som var beredd att offra allt och som struntade i vad alla sa och som FÖRSTOD MIG, och inte FAN fanns det någon kille som respekterade att man ville hångla men inte ha sex. och inte FAN fanns det något tjejgäng som stöttade en när man blev utmålad som hora för att man hade haft sex med någon fastän man inte ville bara för att man tyckte att man inte hade något val, bara för att man så intensivt hett ville bli bekräftad som NÅGON om så bara för en jävla kvart på fyllan en fredagskväll. inte FAN var det någon som direkt tog ens parti när man berättade om sexuella övergrepp som inte var sexuella övergrepp för sexuella övergrepp fanns inte på den tiden utan det hette bara att hade man gett sig in i leken så fick man leken tåla, och too bad for you om han var taskig och hårdhänt och gjorde grejer man inte ville att han skulle göra eller tvingade en att göra grejer man inte ville göra. och inte FAN var det någon snäll lite äldre tjej som tog hand om en och stoppade en i säng när man druckit för mycket på en fest där man inte kände någon. det är så mycket inte fan i det här så att jag kvävs. och nu kanske jag verkar bitter och missunnsam och det vill jag inte vara, jag bara önskar att allting hade kunnat få vara åtminstone lite annorlunda, att det hade funnits några minnen som var lite fluffiga och fina istället för brännheta hullingar som gräver sig ner i blödande kött och fastnar där.
jag hade inte behövt ha ett ballt tjejgäng att hänga med, jag hade inte behövt att skolans snyggaste och mest populära kille blev dökär i mig. men det är väl inte för mycket begärt att ha velat haft EN kompis som backade upp mig ibland, och kanske EN kille som åtminstone var pyttelite intresserad av mig som person och inte bara av ett tillfälligt sexobjekt.
när jag började högstadiet slogs min klass ihop med en annan klass. många av våra lärare var av den äldre skolan och höll på att man skulle ha fasta platser och sitta i bokstavsordning i klassrummen, och då hamnade jag oftast bredvid en kille som hade samma efternamn som jag. och han var verkligen inte någon cool typ, snarare vad man då tyckte var en mes, alltså en med ett alldagligt utseende som var lite blyg och tillbakadragen och som inte hade de häftigaste kläderna eller den ballaste musiksmaken eller den bästa fotbollsspelaren, och så var han liten till växten också, inte många millimeter längre än jag som var kortast i klassen. ja, i alla fall, vi satt ihop i klassrummet, stretade på med läxförhör och grupparbeten och rätt ofta var det folk som retades sådär som ungar gör, om att vi gillade varandra, att vi var ett par, att vi passade bra ihop. nu fanns det inga såna känslor med i spelet alls, men jag vet att jag brukade tänka på det ibland som en tröstande tanke, att kanske han ändå var lite intresserad. för även om jag inte var intresserad av honom så kunde han ju gärna få vara lite intresserad av mig, på ett annat sätt än av att ha någon som förhörde honom på engelskaglosorna eller hjälpte honom att balansera reaktionsformler i kemin. så fastän jag fräste "MEN LÄGG AV" när folk började retas om att vi var kära i varandra så tyckte jag egentligen om när de höll på sådär, det var väl någon slags bekräftelse för mig. att jag ändå var värd något i någons ögon, eller nåt.
ja, men så en dag stod vi i korridoren och väntade på att lektionen skulle börja. och det var sådär högstadiestökigt, folk knuffades och retades och höll på, och så var det väl någon som sa något om H och mig och vi sa väl lägg av som vi brukade göra. och sedan plötsligt tittade klassens, ja hela skolans snyggaste kille gick i min klass, han såg på mig länge, eller det kändes som en evighet, helt gravallvarlig var han och allt stök och sorl runt omkring liksom försvann i alla fall ur mitt medvetande, och så sa han "men allvarligt, .jag, du fattar väl att vi bara driver med dig? du tror väl inte på fullt allvar att H skulle vara det minsta intresserad av DIG?" och han sa "dig" i ett tonfall som riktigt dröp av förakt och han log när han sa det och hans ögon var som isvakar, blågråkalla. och jag svarade något i stil med "jamen du tror väl inte att jag är intresserad av honom, din jävla idiot" och rösten höll inte riktigt hela meningen så jag var tvungen att nästan skrika för att det inte skulle märkas.
det är sånt som kommer till mig när jag ligger vaken och inte kan sova för att tv-serien skam väcker gamla minnen till liv. jag minns fortfarande hur ledsen jag blev, inte för att det spelade någon roll att H inte var intresserad av mig när jag ändå inte var intresserad av honom, utan för att jag uppenbarligen var en idiot som trott att det ens var möjligt att en liten, blyg och rätt mesig kille skulle kunna tänka sig att tycka att det skulle kunna vara åtminstone någorlunda uthärdligt att vara med mig ibland. att det inte ens var på kompisnivå utan bara för att lärarna tvingade oss att sitta tillsammans.
och jag hade så gärna önskat att det hade varit annorlunda, att någon hade funnits där, att någon hade tyckt om mig. och sen blir jag ledsen för det låter så patetiskt och som att jag bara håller på och tigger efter bekräftelse, jag är ju ändå vuxen och borde ha lagt allt det där bakom mig.
men vad fan. plötsligt är man tretton år och ensammast i världen, igen. ibland är det som ett det bara finns ett tunt lager av normalitet mellan den jag var då och den jag är nu, och att det när som helst kan spricka,
och då faller jag.