Ja, tänk om man skulle ta och damma av det här utrymmet lite och leverera en årskrönika som sammanfattning av vad som hänt sedan sist. Ja, det ligger ju liksom lite för mig att vara lite retrospektiv, som det ju så fint kallas. Fast ärligt så är jag allt mindre retrospektiv med tiden, det är något nytt med mig. Jag tränar rätt hårt på här och nu, på att faktiskt bara vara här och nu och inte då och inte sen. Sen är fortfarande allra svårast för där finns ju allt OUTTALAT. Allt det jag inte kan förutspå. Där ligger oron och rädslorna för allt jag ändå inte kan styra. Ja, för all del, de ligger även i det retrospektiva, men kanske inte riktigt på samma sätt.
2016 tar slut och 2017 rullar strax in. Det betyder att det gått 16 år sedan jag spenderade en riktigt vidrig nyårsafton i någon skitkåk på slätta utanför Mariestad med en pojkvän som jag var på väg ifrån och som också var på väg från mig. Det betyder också att det strax därefter är 16 år sedan Frasse stapplade in i min tillvaro och vände upp och ner på den så som förälskelser plägar. 16 år, det är en oändlighet å ena sidan, å andra sidan var det inte så länge sedan. Vad konstigt.
Men 2016, då, många år senare:
Under 2016 kan man nog säga att jag har repat mig från småbarnsåren, jag har landat i förorten, jag har landat i mitt jobb och i min yrkesroll efter ett metamorfos, kan man nog säga. Det jag gör i dag är inte det jag gjorde för några år sedan, jag har vuxit med det och jag vågar påstå att jag putsat lite på det där skinnet på näsan och härdat det en smula, fått det att passa på en kvinna i medelåldern snarare än på mitt tidigare så ängsliga jag.
Barnen har blivit stora, Lillis gör sitt sista förskoleår och Karra går redan i tvåan, framgaddarna växer ner och fötterna är stora, benen starka och hjärnan nyfiken. Vi är förbi allt vad extrautrustning heter, barnen är med på samma villkor som oss. Vi går på restaurang och museum och reser med två hyfsat självständiga individer. Vi pratar om stora och små saker, om liv och död och rättvisor och orättvisor i världen, om krig och fred och Nobelpris och havdsdjup. Vi tar hand om varandra så gott vi kan och vi försöker vara snälla med varandra även om det rungar i väggarna mellan varven.
Under 2016 fick vi en ny familjemedlem också, en liten gåvokanin. Så söt och mjuk och så mysig. Det är mysigt med ett husdjur, man blir lite snällare av det.
2016 kunde jag också konstatera att livet tar och livet ger vad gäller kontakter och relationer. Jag gör ingen djupdykning där utan konstaterar bara att vissa cirklar sluts igen och andra gör det inte, jag kan också konstatera att det var lättare att hantera livet under 2016 än under det sista halvdecenniet, vilket sannolikt hänger ihop med att jag blivit äldre, vågat släppa taget om saker. Allt är inte lika skitnödigt längre. Allt har ett perspektiv och det gäller att zooma ut.
Ja, jag ska ju inte sitta här och måla upp någon fasad och säga att jag inte ojjar och nojjar och voi-voi:ar mig alls längre, för det gör jag. Fortfarande för mycket, men det finns grader av även det och jag har klättrat många pinnhål på min egen utvecklingsstege. Och för varje litet pinnhål blir allt lite lite annorlunda. Fantastiskt, är det inte? Att ständigt vara i rörelse, att alltid fortsätta i en riktning. Det är skönt. Och det är ambitionen för 2017 också: fortsätt. Och landa. Här och nu.
Precis så: Här och nu.