... så blev Lilla fem år i dag. Fem år och jag är både glad och fascinerad över tidens framfart. Inget nytt, ni hör samma sak av mig nu hela tiden, den lilla tid jag är här, men jag är fascinerad över hur snabbt dessa småbarnsår ändå har förpackats och förslutits på något sätt. En epok till ända och något nytt tar vid. Inskolning till den största dagisgruppen pågår, nu tar hon steget från en trygg liten miljö till en större där gruppen har Stockholm för sina fötter. Vårt dagis är fantastiskt, jag är så oändligt lycklig över hur bra det landade efter att vi gjorde ett riktigt skithalvår på ett riktigt skitdagis. Jag är glad och stolt över att vi fullföljde impulsen och bytte och fick henne på en plats där hon får utvecklas till sitt rätta jag, där hon är sedd, önskad, omtyckt, bekräftad, trygg.
Okej. Minsta barnet fem, jag 43 och perspektiven hisnar. Jag stänger av datorn och passerar badrummet utan att ta mitt ljuvliga tvångsbad, jag måste sova. Att fira barn fyra dagar i sträck tar på krafterna, så sov gott där ute. Allesamman.