Nog låter det dramatiskt, men jag ser det mer som en vågrörelse. Hela tillvaron är en vågrörelse - i perioder är man högst uppe på gässen och solar sig i det gottiga, en stor del av tiden surfar man liksom fram, är en hastig eller långsam våg av mer eller mindre behaglig vardag och så dyker man lite ibland, baksug, nedåtgående spiral, man paddlar till med fötterna och tar sig upp igen. Och så går det runt.
Jag tackar med jämna mellanrum, min vana trogen, för allt det goda som kommer min väg, jag noterar förskräckt även det motsatta men försöker att hålla blicken högt, försöker att plocka guldkornen och vaska fram det bästa i varje situation. Jag har en för stark dragning åt att hänfalla åt det mörka i tillvaron för att våga något annat. Men jag är inte dummare än att jag hanterar det, tittar på det, låter det finnas. För att packa in och stänga dörrar och kapsla in fungerar inte på mig. Det är fel väg att gå. Allt finns i en människa men man kan, när man är i balans, hitta en fördelningsnyckel för hur stora proportioner allt får ta. Och när det funkar bra är det balans.
Men så händer sånt här som att en idiot snor en lastbil bokstavligen mitt framför näsan på mig och skakar om hela min värld. Jag var där exakt då, jag hann undan med marginal men inte mer än så. Jag var inne på 7Eleven tvärs över gatan där lastbilen stals, när den stals, jag låg några minuter före den här galningen i mitt tidsschema när jag tog mig fram längs hans färdväg, men alldeles för få minuter tillgodo för att det ska passera obemärkt förbi.
För allt det som hände den där dagen är en iscensättning av en av mina stora mardrömmar som jag haft de senaste sju åren, när den förra idioten sprängde sig bara några hundra meter ifrån där jag jobbar. Av två attacker har båda skett i mitt kvarter, både där jag jobbar och i princip där jag bott en stor del av mitt vuxna liv. I min trygghetszon, i min vardag, nära mig och längs den rutt jag trafikerar varje arbetsdag, året om.
Det har skakat om mig. Jag har haft rent fysiska men av det, jag har haft ångest på sätt jag inte haft ångest förut och jag har en vaksamhet på stan som får mig att liksom trippa fram, helt redo. Jag kommer aldrig mer att sitta på uteserveringarna på Drottninggatans norra delar. Nej, där har terrorn vunnit över mig. Jag kommer inte att göra det. Jag var för nära, hela den här situationen liksom flåsade mig i nacken. Jag är bara så sjukt galet tacksam över att jag hade minuterna på min sida.
Det här är det jävliga med att vara människa. Man ska utsättas för detta, man ska uppleva det, hantera det och gå vidare. Och så ska man utöver det uppfatta att omvärlden bara går vidare. Typ att så blev det måndag igen och solen gick upp och livet återgick till det normala. Men hos mig är det kvar. Ångesten har skingrats på det där akuta sättet, det rent fysiska har stabiliserats. Men vaksamheten och medvetenheten är kristallklar: Jag har ögon i nacken och öron stora som paraboler som är överallt. Det är ut-tröttande. Och nu ska jag hantera det. Jag ska ta mitt vuxna jag under armen och jobba med detta. Livet fortsätter ju och jag är ju kvar här. Jag var inte en av dem som var där och då, jag var ju bara nästan där och då. Och nu tar jag hjälp för att hjälpa mig själv. Så som vuxna personer gör när de kör i diket. Och så tackar jag livet igen, ja jag gör faktiskt det. Det är en satans skör tråd mellan det goda och det onda.