ja, men såklart överlevde jag. men någon jävla LEK var det inte och igår satt jag och bölade som en unge för att jag var så trött och för att jag varit så på helspänn så länge och under två dagar känt mig sämst i norra europa på att göra mitt jobb. alla i den här gruppen har jobbat med såna här saker i ÅRHUNDRADEN, och så jag som nästan är helt ny då. det känns ju sådär. och alla har viktiga positioner och titlar långa som ösregn, och så jag som mest jobbar på golvet, det känns ju också sådär.
sen hade vi ju fått i uppdrag att skriva en presentation om vårt bolag och redovisa för våra policys och strategier och hur våra ledningssystem ser ut. det delegerade min chef till mig snabbare än man hann blinka, och jag la ner rätt mycket jobb på att få ihop det IN ENGLISH PLEASE. ja, men jag tyckte väl att jag hade fått ihop det någorlunda och sen mailade jag den till min chef, för han skulle ha med sig sin dator till mötet. sen visade det sig att ALLA ANDRA även hade lagt in personliga presentationer i sin företagspresentation, med semesterbilder och bilder där de utövade någon hobby och bilder på frun och barnen och sommarstugan och till och med husdjuren. jaha, men medan någon annan drog sin presentation så klippte och klistrade min chef blixtsnabbt in en presentation om sig själv. och sen var det min tur och jag hade ju ingenting utom en presentation om vårt bolag som min chef redan dragit, så jag fick improvisera ihop några meningar, men det blev bara typ hur länge jag hade jobbat på företaget, att jag var gift och hade två barn och två barnbarn och vad jag jobbat med tidigare. och det räcker väl, men i jämförelse med alla andras himla personliga proffspresentationer framstod jag ju som halvt autistisk, och det var inte riktigt den approachen jag ville ha i det här sammanhanget.
ja, men jag överlevde förstås, man gör ju oftast det. men det kändes ju SÅDÄR, och det värsta är ju att det här bara är startskottet på ett nätverk som jag ska ingå i. fast nu har jag ju träffat alla, så nästa gång blir det kanske lite lättare?
igår var jag hemma hos N och hängde med henne och barnen ett par timmar, sen åkte jag hem och lagade mat och så kollade vi på någon 3D-film och jag somnade. i natt sov jag tio timmar, som en klubbad oxe. det behövdes nog. idag har jag varit i skogen och haft spårkurs, det är ju alltid en lisa för själen.
men imorgon är det revisionen från helvetet och nej, jag känner mig inte redo. men samtidigt har jag varit så långt utanför min komfortzon så länge så jag känner mig knappt ens nervös längre, jag är liksom beyond det, avtrubbad på något vis. jag har suttit och uppdaterat dokument några timmar idag, men ni o-r-k-a-r jag inte mer. nu får det bli vad det blir och gå som det går.
sen är det bara att hämta andan och sedan ska jag hänga med min distanskurskamrat en dag då vi ska göra grupparbete IRL. det ser jag inte heller fram mot, det finns väl en jävla anledning till att man går en distanskurs, och det är väl för att man ska kunna a. plugga på egen hand och b. när det passar en själv. men nu är det som det är och det är bara att pressa sig igenom det också. MEN SEN ÄR DET VÄL ÄNDÅ ÖVER?
nu sitter jag i soffan med värmedyna på axlarna och kollar på hästhoppning. mm. vi ses på andra sidan.