jag pratar i telefon med min mamma, och hon berättar om något som min bror gjort och avslutar med ett "det skulle pappa ha tyckt om". rätt ofta får jag höra det, saker som min bror sagt eller gjort och som min pappa skulle ha tyckt om, som visar att han liksom är av samma anda.
när min syster gifte sig i våras så höll pappa tal och berättade för alla hur stolt han alltid varit över min syster, som alltid varit så duktig och framåt och försigkommen på alla sätt och vis.
och allt det där är ju sant. min bror är en fantastisk person, min syster är otroligt duktig och försigkommen på alla sätt och vis. det är inte det att jag är avundsjuk, eller så är det precis det jag är. för aldrig att jag får höra att pappa skulle ha tyckt om eller blivit glad för något som jag har gjort, aldrig att han har sagt att han är stolt över mig. och nu är det ju liksom för sent.
och hur man än försöker säga det här så låter det ju antingen missunnsamt eller som att jag går med håven, att jag bara är ute efter att folk ska säga att jag också är duktig. men det handlar inte om det.
som för ett tag sen, så berättade mamma att min syster fått en bonus på sitt jobb för att hon gjort ett sånt bra jobb, och höll låda om det och hur duktig och oumbärlig min syster är i alla sammanhang. ja, sen kanske jag berättar att jag fick 3000 kronor i löneökning, eller att jag blivit uppringd och erbjuden ett nytt jobb, eller att jag har hållt ett möte med ledningen och fått beröm för upplägget, men det är liksom knappt värt att kommentera, för min mamma tycker att det jag jobbar med är så konstigt och svårt att förstå sig på. och så tänker jag att det kanske är sånt hon berättar för mina syskon precis som hon kan berätta för mig att min syster fått bonus, men nä. de vet inget om mig om jag inte själv berättar det.
härförleden träffade jag ett barn som gått hundkurs för mig och hen sa "vet du, .jag, varför jag tycker du är så bra? det är för att du inte bara säger 'det är bra' utan du säger 'det där gjorde du bra, men tänk på det här' så man LÄR sig så himla mycket av dig hela tiden!" och det var ju så gulligt att man dog lite. men när jag berättade det för min mamma så var det knappt ens värt att kommentera, utan då berättade hon något om min systers engagemang i sin sons hockeyförening så var det "tänk vad pappa skulle ha varit stolt, han som var en sån föreningsmänniska". och har min bror stått och grillat korv under nån hemmamatch så är han "verkligen sin fars son". mitt föreningsengagemang och att jag faktiskt är en uppskattad instruktör, det är liksom...inte ens värt att nämna, tydligen, det enda som NÅGONSIN sägs om det är hur snäll mr S är som står ut med att leva med mig som aldrig är hemma.
och jag VET, det är stress och pms och svenskt mästerskap i självömkan just nu. och jag är 48 år och behöver väl för fan inte ha mina föräldrars gillande i det jag gör. ändå ligger jag här och gråter lite i smyg, oklart varför men kanske för att jag aldrig kommer att få höra pappa säga att han varit stolt över något jag gjort.