ja, det är inte precis tivoli och hålligång här, snarare tvärtom. i fredags var jag på utbildning hela dagen, kom hem, var fortsatt sur på mr S eftersom han på torsdagen sagt att han inte tyckte att jag bidrog med någonting, och VISST, det var taget ur ett sammanhang, men hjärnan jobbade inte logiskt utan ville ha det till att jag inte bidrog med någonting ÖVERHUVUDTAGET och jag kände mig förbisedd och tagen för given och var inte så uppåt. och så försökte jag säga nåt om det och så blev det ett VÄRLDSKRIG, i vilket mr S sa att han inte tyckte att vi var särskilt bra för varandra. "vill du göra slut?" undrade jag, men nä, det ville han väl inte heller. eller? varför säger man annars en sådan sak? ja, sen blev vi sams men det har ändå legat och gnagt, och igår så sa jag det, att jag inte kan sluta tänka på det, och så pratade vi lite om det och han sa att han ville att det skulle vara bra, men det känns inte bra, och det får mig att känna mig värdelös, oönskad, oälskad och någon som man bara kan tänka sig att vara med för att det inte finns någon annan. lite högstadiekänsla, och det är väl inte precis vad jag behöver. och sen mitt i alltihop när jag sitter med svart kletig ångest och det känns som att jag måste påminna mig själv om att andas för annars kommer jag att glömma det, det går inte av sig själv och det känns som en enorm ansträngning bara att fylla och tömma lungorna med luft, så kommer jag på att jag måste ringa min mamma, och så gör jag det och pratar om ingenting i en spelat obekymrad ton och sedan lägger jag på och jag lägger mig i fosterställning och hyperventilerar och gråter, för jag är så JÄVLA trött på att vara tvungen att prata med henne varenda jävla dag.
och så kommer jag till jobbet med gråtsvullna ögon och eftersom jag inte var här i fredags och de dessutom jobbat övertid i produktionen i helgen så väntar ett jävla BERG med jobb och prover och hela helvetet och jag blir så trött, så less, så förbannad på den här situationen att jag skulle kunna säga upp mig på stående fot om någon så mycket som hade tittat på mig. men sånt gör man ju inte för ett jobb är ett jobb är ett jobb och så är man ju en Duktig Flicka dessutom. så jag gör väl som jag alltid gör, biter ihop och gnetar på. sväljer gråten, påminner mig själv om att andas och väntar på att det ska gå över, den här fullständigt VÄRDELÖSA känslan av att jag inte är någon alls.