Känslomässig berg-och-dalbana
Jazzie 2016-10-13 23:22 (inga kommentarer)
Ett praktgräl vid middag. Började som en ganska menlös incident mellan Grodan och mig. Men innan allt bedarrade hade alla dragits in på ett eller annat sätt.
Den där sugande känslan av dåliga känslor.
Att lappa ihop med barnen gick lätt när väl Grodan lugnat ner sig. Och snart nog hördes deras skratt från legobygget. Men för Sambon och mig tog det längre tid. Men tillslut. Den där försonande tonen hos oss båda. Blickarna som mjuknar. Tills vi står omfamnande och bara känner värme och kärlek till varandra.
Ensam i soffan när alla sover. Bilder från telefonen till datorn. Och så skrattet när några bilder dyker upp. Det där förlösande skrattet som löser upp de sista knutarna i frontloben. Skrattet som inte vill ta slut. Skrattet som fyller hela mig. Tårarna. Och skrattet som nästan kvider ur mig.
Det var idag det.
Den där sugande känslan av dåliga känslor.
Att lappa ihop med barnen gick lätt när väl Grodan lugnat ner sig. Och snart nog hördes deras skratt från legobygget. Men för Sambon och mig tog det längre tid. Men tillslut. Den där försonande tonen hos oss båda. Blickarna som mjuknar. Tills vi står omfamnande och bara känner värme och kärlek till varandra.
Ensam i soffan när alla sover. Bilder från telefonen till datorn. Och så skrattet när några bilder dyker upp. Det där förlösande skrattet som löser upp de sista knutarna i frontloben. Skrattet som inte vill ta slut. Skrattet som fyller hela mig. Tårarna. Och skrattet som nästan kvider ur mig.
Det var idag det.
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte