Så jävla sugigt just nu

Har inte orkat uppdatera på ett tag. För jag orkar inte ha dessa dagar på pränt så de kan kommas ihåg.
Nu har Sambon träffat specialisten. Gjort röntgen. Och nu fortsätter vi att vänta på utfall.
Vi hade hoppats på besked i fredags. Men icke.
Så då räknade vi med idag. Men icke.
Vi vill ha besked och sen operation så snart som möjligt.

Jag vill inte sätta detta på pränt. Hur tankarna går just nu. För just nu vet vi egentligen ingenting. Mer än att det måste opereras. Och jag vill inte skriva ner alla hemska scenarion jag målar upp som möjliga.
Jag vill inte tala om hur fan är målad på väggen. För han är den enda som finns att måla.

Jag vågar inte hoppas på det bästa. Rädd att det skulle göra det för jobbigt om vi får det värsta.
Vi vet inte ens vad det värsta är. Ingen har sagt att det är dödligt. Så det räknar vi inte med. Men det finns mycket som är dåligt som inte är dödligt.

Jag sover till och från dåligt.
Jag har haft kraftiga stressymptom. Men de har blivit bättre. När jag bestämde mig för att jobbet får inte ta någon av min energi. För jag räcker inte till. Så nu kommer jag till jobbet med en jäkligt kylig attityd. Jag gör det jag måste, men inte mycket mer.
Det gör jobbet nästan oliderligt trist. Men det får vara så.

På många sätt hade det här varit en riktigt bra och fin höst. Men den suger!
Och jag tar tillbaka allt jag sagt om att vi kanske har mer tur än otur.
För vi har fan i mig inte mycket flyt just nu.

Men jag lägger allt mitt hopp till kirurgens skicklighet. Inte på tur, eller oturen.