jamen det känns som att det är lite för mycket nu, va. som att den där stressbägaren är fylld upp till kanten. alltså, jag kan hantera att ha mycket att göra. om jag får säga det själv så är jag mycket bra på att överblicka, systematisera, prioritera och rent allmänt en jävel på att få saker och ting gjorda. den här känslan ligger på ett annat plan, som väl kanske utlöstes av att mr S blev opererad igår, en liten operation för att vidga luftvägarna i näsan, inget allvarligt men under narkos så då fick han inte köra bil efteråt, och när jag hämtade honom på sjukhuset igår kväll så kom han ut med en sån där sjukhusspypåse i handen som dom tyckt att han skulle ha på hemresan "in case of". och jag har lite fasat för det där att han skulle bli sövd, just för det här illamåendet efteråt. det är ju inte det att jag INTE KLARAR AV när folk mår illa och spyr, för jag har ju tagit hand om mina barn när de har varit magsjuka och sånt där. men jag tycker det är VIDRIGT. ja, det är såklart ingen som gillar sånt, men jag får på riktigt dödsångest. så i natt tvingade jag honom att sova på soffan, men i morse vaknade han när jag gick till jobbet och mådde fortfarande illa och sällan har någon kommit iväg någonstans så fort som jag. och jag älskar verkligen vårt hus, men i såna här stunder hatar jag verkligen att det bara finns en toalett, att man liksom hela tiden måste ha en dialog om "kan jag gå på toa nu?" och sedan ändå känna sig stressad för att man inte vet om den som mår illa plötsligt måste in och spy, och sen känner jag mig vidrig som inte ens kan känna empati med någon som mår dåligt, plus bortskämd för jag vet ju att det finns miljarder människor som inte ens har tillgång till EN toalett. och det höjer ju inte precis välbefinnandet.
ja, och den där bägaren var väl redan ganska full av ackumulerad ångest på grund av tandvärk och rotfyllning och helvete, det är bättre nu men den här hjälp-jag-kan-inte-andas-nu-dör-jag-panikångesten som detta triggade igång ligger på något sätt fortfarande kvar i systemet och skvalpar till då och då. och sen är det OKET som stavas min mamma, i slutet av förra veckan råkade jag nämna för henne att jag var lite förkyld och sen dess så är det dagliga förhör om hur jag mår, förhållningsorder om vad jag bör och ska göra och inte göra, som om jag led av en dödlig sjukdom på något sätt och JAG ORKAR INTE.
fast jag måste ju, för annars blir det tusen gånger värre, så jag biter ihop - nu kan jag ju åtminstone göra det, hahaha - och lägger på en glad stämma och försäkrar att allt är så himla bra och undrar i mitt stilla sinne om hon verkligen på riktigt tror att jag på något vis skulle anförtro några som helst problem till henne, för någon klippa att luta sig mot är hon ju verkligen inte.
ja, så det är väl mest det som ligger som en tung och trög och oformligt svårforcerad klump i bröstet just nu. som gör att exakt allting känns övermäktigt och jobbigt. som att jag håller på med jobbrapporten from hell i ett ärende jag har fått ärva från puckochefen och förarbetet är mist sagt SKITDÅLIGT. och jag vill inte lämna ifrån mig en skitdålig rapport, men tiden tickar iväg och den här skulle ha varit klar för längesen. ja, egentligen var det puckochefen som skulle ha gjort den i våras, men det gjorde hon inte och nu finns hon ju inte kvar i organisationen så hon kommer ju undan med det. men det gör inte jag, eftersom det är jag som har övertagit det ansvarsområdet. ja, sen ska jag ju sköta mitt gamla jobb också. det är inte svårt, utan mer tidskrävande. och sen har jag några utvecklingsprojekt som jag jobbar med, och de kräver ju också lite fokus.
och sen är jag less på kollegor som bara gnäller. ja, jag gnäller ju också, obviously, men jag sitter i alla fall inte i fikarummet och snackar skit om folk så fort någon inte är där, och sedan klagar på att det är "dålig stämning" i en ton som att det skulle finnas någon som har det externa ansvaret kring stämningen på arbetsplatsen, som om den inte skapas av ord och handling från var och jävla en.
åh, vad trött jag är. jag vill bara gå hem och dra ett täcke över huvudet, men det går ju inte för där ligger mr S och mår illa. så jag får väl jobba vidare med min helvetesrapport istället, och lida i det tysta.