dristade jag mig igår att säga att jag mådde ganska bra? ja, då vaknade jag i morse och var snorig och hade ont i halsen. ingen jätteförkylning (än i alla fall...), det är mest bara lite irriterande, jag vill vara på topp.
igår var vi och tränade spår, träningsgänget och jag. det gick bra trots att det blåste och trots att människorna vimsade bort både start och slut emellanåt. det har sina nackdelar att spåra på fält, bland annat är det jättesvårt att minnas var man har gått och ändå tror man sig vara bergsäker på det. tur att hundarna har koll. sen tränade vi lydnad och det var väl lite blandade framgångar. vi ser fram mot söndagens spårtävling med skräckblandad förtjusning, kan man väl säga utan överdrift. i mitt fall hetsar jag dels upp mig över att det i princip alltid, ALLTID, går svinbra för minsting på spårträningen och då inbillar jag mig att det någon gång måste komma ett bakslag, och varför inte på en tävling? (och det är så himla löjligt, det är ju inte som att man bara har ett enda försök på sig och att jorden går under om man misslyckas). sen är det ödesmomentet framförgående, som vi slitit och släpat med ända sen i våras och ändå lämnar det rätt mycket att önska, minsting har ju generellt väldigt svårt för moment som innebär att förhålla sig till saker på avstånd. och egentligen gillar jag inte att åka ut på tävling om inte alla momenten sitter på träning, men det finns ju lite mer marginaler i bruks och framförgåendet har inte jättehög koefficient. så jag chansar, mest för att jag inte vill harva appellspår hur länge som helst. minsting har ju gått en massa spår som både är och har legat avsevärt längre, och jag vill inte att han ska börja tycka att det är för lätt och bli nonchalant, så jag hade gärna sett att vi tog oss ur appellen nu i höst.
ja, nu ska jag i alla fall äta lunch. sen hem och städa och sen ska jag BANNE MIG tända i kaminen, dricka te och glo på tv resten av kvällen. så kanske den här lilla förkylningen kunde behaga att ge sig av?