med oktober kom äntligen regnet, vilket var efterlängtat i alla fall för min del. i morse smattrade det så mycket mot fönstren att jag inte hörde väckarklockan. som visserligen är på låg volym eftersom jag är så himla lättväckt, men ändå. det var en rejäl skur och den ser inte ut att ha avtagit än.
fredag minns jag inte mycket av faktiskt, mer än att jag satt hemma som på nålar och väntade och väntade på rörmokaren som aldrig kom och jag skulle till apoteket och hämta ut min penicillinkur innan det stängde klockan fem. jag hade ju varit där först en gång och då hade receptet inte kommit, sen ringde tandläkaren och sa att nu var det skickat och jag tog mig dit, men då hade apoteket lunchstängt. fem i fem tog jag BILEN och vrålkörde de kanske 500 meterna till "centrum" och hämtade mitt penicillin och tänkte att möter jag rörmokaren nu så slår jag fan i mig ihjäl honom. men det gjorde jag inte. alltså, jag blir så jävla trött på folk i allmänhet och hantverkare i synnerhet som verkar tro att man inte har något vettigare för sig än att sitta hemma och vänta på att de eventuellt ska dyka upp, och sedan GÖR de inte ens det.
ja, sen var jag antagligen så tagen av all stress och smärta så jag vet inte var resten av fredagskvällen tog vägen. men jag kunde i alla fall sova hela natten utan att behöva gå upp och ta värktabletter, så det var väl ett framsteg.
och i lördags hade jag spårkurs och det gick bra, det var varmt och solen sken (fast det var oktober då med) och alla var nöjda och glada, och jag med. kom hem och kände att jag hade lite energi, trots att jag hade varit igång i rätt många timmar. så jag lagade mat och sen såg vi en film och hade det allmänt trevligt.
sen igår skulle jag tävla, sista lydnadstävlingen för säsongen. och det hade ju kunnat se bra ut att säga att vi slutade på topp, men det gjorde vi inte, i alla fall inte poängmässigt. ett missförstånd på ett moment med hög koefficient i kombination med en allmänt sträng domare blev inget resultat att skriva hem om precis. men det kvittar, minsting var glad och på hugget och jag hade kul. där jag bor är det rätt tätt mellan klubbarna och det är ofta samma människor som tävlar i samma klasser, så mot slutet av säsongen känns det som att man är en liten familj nästan, som träffas var och varannan helg. och det är oftast väldigt trevlig stämning där man gratulerar varandras framgångar och beklagar varandras misslyckanden och är allmänt generös med träningstips och allmänna råd. ja, så även om det inte gick så bra så var det ändå en trevlig förmiddag med trevliga människor. ja, så kom jag hem och tänkte mig en härlig eftermiddag i soffan, med netflix och brasa och värmedyna på magen och lite choklad p g a jättemens. så jag tände i kaminen, sen gick jag ut i köket och gjorde något och när jag kom tillbaks hade det rykt in rätt mycket, kanske för att vi har eldat rätt mycket skräp och att det låg för mycket aska i botten så att det inte blev något ordentligt drag. ja, och då gick det inte att öppna mer än ett fönster eftersom de var nymålade och hade klibbat ihop, så mr S fick hämta en kofot och hålla på, och sen skulle han prompt öppna luckan till kaminen stup i kvarten för att kolla om det hade tagit sig, med påföljd att det bolmade in ännu mer med jämna mellanrum, och jag vet inte om det var röken eller om det bara var en allmän kombination av tandvärk, mensvärk, ackumulerad ångest och fan vet vad som gjorde nån slags information overload i systemet och gav mig spänningshuvudvärken FROM HELL. alltså, jag kan inte minnas när jag senast blev så däckad av huvudvärk, och då är jag ändå rätt prövad i det avseendet eftersom jag har levt med kronisk värk i nacke och axlar i en herrans massa år. och då låg jag ändå i soffan och var rätt avspänd, tycket jag, men jag fick stänga av mitt i ett avsnitt av "orange is the new black" och ta en citodon och vackla upp i sovrummet och dra för gardinerna och lägga mig med en påse frysta grönsaker över pannan. och där låg jag. sen tyckte jag att det möjligen kändes lite bättre, tassade ner för att gå på toa (jättemens, remember?) och det räckte väl för att dra igång alltihop igen och det var som att varenda muskel i axlar och nacke krampade och koncentrerade smärtan till en punkt bakom vänstra ögat, så jag fick gå all in med värmedyna, spikmatta, massage och fan vet allt. sen vid kanske...nio? igår kväll kände jag att jag i alla fall kunde ha ögonen öppna och intressera mig för en liten skål yoghurt som mr S kom med. och sen sov jag hela natten och vaknade rätt så pigg i morse och känner mig rätt okej idag. eller ja, mensvärk kvarstår och en rotbehandlad tand kan ömma i flera månader, sa tandläkaren, men jag har i alla fall inte huvudvärk. man får vara glad för det lilla. och jag har inte tandvärk heller, utan det är mer att det ömmar när jag tuggar på den sidan. men det går väl över, får man väl hoppas. men jag känner mig snuvad på min härliga söndagseftermiddag. och sen är jag innerligt trött på att bara skriva om KRÄMPOR.
ja, men nu väntar ännu en arbetsvecka. det är möten som ska genomföras och protokoll som ska skrivas och ett ton arbetsuppgifter som ska utföras, känns det som. tungt. men det får gå. nu ska jag dricka kaffe och äta en yoghurt. för min mage, som vanligtvis tål det mesta, tycker att den här hästpenicillinkuren inte är något vidare. så härligt i kombination med mensvärk, men jag har ju åtminstone inte ont i huvudet. ja, för igår så skickade jag ett sms till min mamma, för jag kände att jag faktiskt inte FIXADE att prata med henne, jag kunde ju inte ens öppna ögonen utan att det kändes som att hela huvudet skulle sprängas, och skrev att jag hade "lite ont i huvudet, ingen fara men jag ska vila ikväll så vi kan höras imorgon". och det räcker för att hon ska tro att jag har minst en hjärntumör och jag har redan fått besvara tre sms idag om att jag mår bra nu, det är säkert, helt säkert, det var bara något tillfälligt, VI HÖRS IKVÄLL. herregud, har människan aldrig haft ont i huvudet eller var är det frågan om?
det är liksom lite too much ibland.