förra sommaren någon gång så var jag ju på intervju för ett annat jobb, i en annan bransch, ett jobb som jag kände att jag skulle vara SOM KLIPPT OCH SKUREN FÖR, där jag skulle kunna göra sånt som jag idag gör på min fritid och FÅ BETALT FÖR DET och jag vet att jag skulle kunna göra en så otroligt bra grej av den tjänsten. ja, sen var det väl den där lilla detaljen med lönen då, som inte var särskilt mycket att hänga i julgranen, jämfört med vad jag hade på mitt jobb. inte för att pengar är allt, men säga upp sig från en fast tjänst, gå ner 10 000 i månaden för ett långtidsvikariat som sannolikt, men kanske ändå inte, skulle bli en fast tjänst någon gång, NJA. det kändes lite för mycket pengar och lite för lite garantier för det, men tanken fanns att det absolut kunde vara värt det. men jag är feg och värderar trygghet, jag kom så långt i processen att det stod mellan mig och en till, men sen löste det sig ändå utan att jag behövde fatta något beslut eftersom personen som skulle vara tjänstledig för att omskola sig kom inte in på sin utbildning så den utannonserade tjänsten drogs tillbaka. så det var ju något av ett antiklimax, men skönt. för tänk OM jag skulle säga upp mig och OM det sedan inte hade blivit bra, bara ur askan i elden. ja, det slapp jag ju tänka på.
men nu ringde hen som är chef på det där stället och berättade att personen som skulle omskola sig nu hade sagt upp sig, och erbjöd mig den där tjänsten rätt upp och ner. en fast tjänst, inget vikariat. hade detta hänt förra hösten så hade jag tackat ja utan att blinka, för då var situationen på jobbet så extremt pissig och jag kände att jag bara stod och stampade i en seg organisation där jag aldrig skulle kunna utvecklas. nu tackade jag nej. dels för att situationen på jobbet har förändrats till det bättre (även om det fortfarande är långt ifrån bra), dels har jag en ny tjänst som är både spännande och utvecklande OCH ger en högre lön. och det kan ju verka väldigt snålt och girigt att tycka att pengar är en så viktig faktor, men jag tycker att jag har haft min beskärda del av halvfattiga år med oro för oväntade utgifter och jag tycker det är så himla SKÖNT att veta att det finns pengar på sparkontot och att lönen räcker hela månaden även om bilen måste in på service och räkningarna hopar sig. och att man ändå kan unna sig något utan att behöva få ångest för att man slösat pengar på något onödigt. pengar löser inte ALLA problem, men en hyfsad ekonomi kan hålla rätt många på armlängds avstånd. plus att nu ska ju mr S göra ett antal hundra eller tusen timmar som lärling, och som lärling tjänar man nästan mindre än när man är arbetslös. och löneutvecklingen i hans nya bransch är väl rätt medioker om jag har förstått saken rätt. men det funkar ju att ha en bra och en medioker lön, har vi ju konstaterat under det senaste året när han haft studiemedel, som man ju inte heller blir fet på. och jag erkänner, jag har blivit lite bortskämd med att i princip alltid kunna spara, ha pengar på kontot, kunna sticka till barnen en slant då och då, att aldrig behöva förhålla mig till hur man ska prioritera och vad man måste vänta med tills lönen kommer. nu låter det som att jag tjänar multum, och det gör jag väl inte direkt, det är nog mer att vi bor billigt och inte direkt lever ett utsvävande liv. men jag erkänner. en god ekonomi är viktigt för mig.
så jag tackade alltså nej, och det var kanske dumt och ett misstag. för den där tjänsten, den var verkligen MIN på alla sätt. men nu har jag gjort mitt val, och jag hoppas jag valde rätt. att den tjänsten jag har nu också kommer att kännas som MIN på alla sätt. ibland känner jag mig på rätt spår och ibland känns det bara som att det är för svårt, för avancerat, för ansvarsfyllt och eh, vem är jag?
och ett litet lyft för självkänslan var det ju faktiskt. att någon som jag träffade en timme i början av förra sommaren fortfarande kom ihåg mig. jag tror ju oftast att jag är en sån som bara glider förbi, som ingen lägger märke till, någon som man måste förklara vem man är så fort man inte har daglig kontakt. så det kändes lite skönt mitt i all halvmisär.