ja, vad ska man säga om någonting? livet stretar på, rätt motvilligt. jag är trött, framför allt är jag trött på att ha tandvärk. det är väl ingen som gillar det, och i kombination med tandläkarskräck är det inte precis win-win och klackarna i taket. jag ringde tandläkaren igår för att oja mig över värken som jag tycker ska avta men som istället bara ökar. ja, inte som innan, men tillräckligt för att jag ska vakna om natten och vara tvungen att gå upp och ta värktabletter för att kunna somna om. men ja, det var väl normalt, ibland räcker det tydligen inte att öppna tanden och fylla den med bakteriedödande medel, utan infektionen fortsätter att puttra på. och göra ont. då kan man sätta in penicillin, men enligt tandläkaren var den bästa behandlingen rotfyllning och det ska jag ju göra imorgon, så det bästa alternativet var alltså att knapra värktabletter och försöka härda ut. som jag har gjort nu i en vecka eller så, och jag är dödligt less på det och att inte kunna tugga ordentligt och på att jag får kramp i käkmusklerna och framför allt på tanken att det enda som hjälper är att göra det som jag tycker är något av det mest obehagliga som finns.
så nä, inte win-win direkt. men det finns väl dom som har det värre, som min mamma skulle ha sagt om jag skulle drista mig och berätta sånt här för henne. fast det gör jag ju inte, för då skulle hon ringa tio gånger om dagen och undra hur det var och om det blivit någon förändring och berätta om någon hon känt som läst om någon som hade haft ungefär samma symptom och så var det EN HJÄRNTUMÖR (typ) och nu måste jag omedelbart gå till en läkare och kolla upp det, och så tjata om det till förbannelse. på riktigt, hon är sån, och jag är dödligt less på det (också). så därför berättar jag inget för henne som jag misstänker kan leda till att hon går igång med sin oro. fast även om jag inte säger något så finns det liksom ingen hejd på henne ändå. "jag tycker du låter trött, du håller väl inte på att bli sjuk", utbrast hon igår kväll när jag ringde det dagliga pliktsamtalet. jag förklarade att jag varit uppe sedan klockan fyra, jobbat hela dagen och sedan varit iväg och tränat med hundarna fram tills nu, vid halv åttatiden på kvällen. så det kanske kan vara befogat att känna sig lite trött när man kommer hem och sjunker ner i soffan. nä, men då fortsatte hon att dividera om att det är många som är sjuka nu och hon hade träffat någon som hade hört om någon som var i min ålder och som känt sig lite trött och sedan fått en massiv hjärtattack och dött. mm, tack för den informationen.
ja, och i övrigt är jag väl allmänt pms-irriterad och ja, trött förstås. för det är ju inte bara det att jag vaknar av tandvärk, sen tar det ju tid innan värktabletten börjar göra nytta. och i natt vaknade dessutom valpen i natt och ville gå ut, så det var ju bara att dra på sig paltorna och åtlyda denna vilja. valpen gick en meter in i trädgården, lyfte på benet och stod så i vad som kändes en hel kvart. jag förmodar att han gjort något annat än kissat när de var ute sista gången igår kväll, ibland får han upp ett spår efter en katt eller en ekorre eller något, och då glömmer han allt, inklusive sina behov. ja, det var ju ingen större fara, jag kunde somna om men sen började ju tanden spöka vid...halv två eller så, och sen var resten av natten bara slummer.
idag är jag ensam på jobbet, ja inte helt och hållet men i våra lokaler, och det är SÅ SKÖNT. igår morse svor jag en lång ramsa högt för mig själv i tron att jag var ensam, och så kom städerskan tassande från ingenstans och såg förskräckt ut. men hon är bara här varannan dag, så idag kan jag väl häva ur mig vilka mustiga eder som helst utan att det märks.
ja, men idag har jag ingenting planerat i alla fall. mr S sa "du har ju en infektion i kroppen, hur vore det om du la dig i horisontalläge och gjorde INGENTING för en gångs skull?" så jag ska nog göra som han säger. så löjligt, ungefär som att det skulle vara mer ursäktat bara för att någon annan säger det. hej luther och jante och ni, mig har ni verkligen lyckats med.