ja, livet är ju inte jättefestligt just nu. var ju hos tandläkaren i måndags, fick konstaterat att tanden som sakta drivit mig mot vansinnets rand sedan i början av förra veckan var inflammerad, den borrades ur och fylldes igen med något och så ska jag dit igen på fredag. och jag har googlat mig till att det är normalt att ha "lite ont" efter ett sånt ingrepp, och igår hade jag "lite ont", men inte värre än att det gick över med ipren. men i natt vaknade jag av att det gjorde mer än "lite ont". och vid halv fem i morse tog jag en ipren och nu sitter jag här med en tand som det ömmar och bultar och spänner i. samma tand, ska väl tilläggas. inte så illa som i helgen, men värre än igår, och vad som än är normalt ont efter att ha fått tanden urborrad så ska det väl ändå inte eskalera? det ska väl bli bättre? så det känns väl som att jag får slå en signal till tandläkaren när de öppnar. IGEN.
ja, och som om det inte vore nog med det så slog pms:en till med full kraft och nu hatar jag världen i allmänhet och just nu mina kollegor i synnerhet. alltså, ibland tror jag på allvar det hade varit mer vilsamt att jobba med människor som var utvecklingsstörda. för då hade man ju lagt nivån på förväntade prestationer därefter. men att jobba med människor som ska föreställa vara fullt fungerade och så kan de inte ens följa den enklaste instruktion FASTÄN MAN HAR GÅTT IGENOM DEN TIOTUSEN GÅNGER? och frågat om det är någonting som är oklart eller svårt eller går att missförstå, och det är aldrig någonting och allt är solklart och ändå blir det fel för helvete nästan jämt. av ren jävla nonchalans, misstänker jag, eftersom folk är IDIOTER och bara tänker på sig själva.
så nä, det är inte precis så att livet leker just nu. nu ska jag kalla till möte med ovan nämnda kollegor och känner för att läxa upp dom ordentligt men gör man det som kvinna blir man ju betraktad som en tjatig morsa eller bitch. kul val. sen ska jag väl hänga på låset till tandläkarväxeln och gråta ut lite.