ynk x 1000

.jag 2016-09-26 12:54 (inga kommentarer)
fy fan vilken VIDRIG helg jag har haft. den där tanden som gjorde rätt så ont i fredags men som tandläkaren inte hittade något fel på, den tog i och började värka för kung och fosterland framåt kvällen. alltså, jag vet inte någon mer ovärdig smärta än tandvärk. det går inte att avlasta, det finns liksom inget man kan göra för att lindra och sen känns det dessutom lite skamligt, som att man inte sköter sin tandhygien ordentligt.

och den här helgen som var i princip tom, bara en hundkurs på lördag förmiddag och sedan ingenting alls, bara vara och ta det lugnt och skönt. jo, jag tog smärtstillande och åkte iväg på hundkursen och tänkte att det här skulle gå bra. det gjorde det, tills tabletterna slutade verka. då var det en pina, men jag höll ut. sen GRÄT jag när jag körde hem och kastade mig över min citodonkarta som nån himla knarkare så fort jag kom innanför dörren. sen låg jag hela eftermiddagen. åt soppa på kvällen. vaknade flera gånger på natten och gick upp och tog ipren för det gjorde så ont att jag inte ens kunde ligga på sidan. söndagen var en enda lång session av olika nyanser av smärta. när de smärtstillande börjat verka: en eller ett par timmar av någorlunda uthärdlighet, sedan en eller ett par timmar av nä-nu-går-det-snart-inte-längre, sedan in med ny tablett i systemet och så kanske en halvtimme av ligga-i-fosterställning-och-kvida innan smärtan började klinga av till någorlunda uthärdligt igen. repeat x 100, kändes det som. mr S tyckte att vi skulle åka in till akuten, men jag bölade som en unge och bara "jag kan inte gå till någon annan tandläkare, jag pallar inte det".

så klockan åtta i morse öppnade tandläkaren, jag fick en tid ett par timmar senare. sen ringde dom och sa att de hade sett fel, MIN tandläkare hade inga tider idag men om det var okej att jag gick till en annan på samma mottagning? det var det ju INTE, men vid det laget hade jag kunnat gå till en smed med en hovtång så jag sa att det var okej. men det var ju inte med kaxiga steg jag gick dit, kan jag ju säga. och jag har nu suttit i tandläkarstolen och nästan bölat när jag berättat hur ont det gör, hur ont det gjort och hur svårt det är att bedöva mig ordentligt och dåligt jag mår av BORREN, och att jag känner mig som en treåring. men hon var snäll och sa att det är okej att känna så och det inte var konstigt när man haft ont så länge. och sen bedövade hon och sen fick jag sitta och titta ut genom fönstret medan bedövningen tog och SMÄRTAN FÖRSVANN. alltså för den känslan hade jag kunnat ge henne allt jag ägde om hon bett om det. sen borrades det, och jag kände ingenting. och sen var det mycket riktigt en inflammation, fastän det inte syntes någonting på röntgen idag heller, men det kunde tydligen vara lurigt ibland. så nu är tanden fylld med någonting tillfälligt och sen ska jag dit på fredag och rensa och rotfylla och göra en krona.

så nu sitter jag på jobbet och är helt slak i kroppen av alla känslor och sinnesintryck och är bedövad i halva huvudet och ser ut som att jag fått en stroke eller något. jag är lite orolig för hur det ska kännas när bedövningen släpper, men det kan väl i alla fall inte bli värre? hoppas jag åtminstone.





Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.