och som om det inte vore nog med allt annat som stretar emot just nu så är jag så fantastiskt trött på min mamma. innan fanns ju pappa som en slags buffert som fångade upp rätt mycket av allt det som hennes hjärna kokar ihop, alla nojor, all oro för att något ospecificerat men hemskt ska hända och som hon ständigt måste få bekräftat att det inte har hänt.
nu är det tre månader sedan pappa dog, och jag måste fortfarande ringa till henne VARJE DAG. innan pratades vi vid kanske en gång i månaden, och det tycker jag är mer än tillräckligt för så himla tajt är inte vår relation, och så himla spännande och omväxlande liv lever man ju inte så att man kan leverera något roligt och spännande att prata om varenda dag. sen är det väl kanske inte så jättebetungande i sig, men det är det här att man MÅSTE. för om jag inte ringer så innebär det enligt min mammas logik att jag princip är död, eller åtminstone har råkat ut för något, och då går hon bara och tänker på det och oroar sig. och att det inte går att göra det lite smidigt, till exempel passa på att ringa på väg hem från jobbet eller träningen när man ändå bara sitter och färdas. men nä, då måste jag ÄNDÅ skicka att sms när jag kommer hem för att tala om att jag har kommit hem, för det vet ju alla att så fort man är utanför hemmets fyra väggar så är man dödens lilla lammunge. fastän de flesta våldsbrott sker i hemmet och av någon som offret redan känner, så är det någonstans som man, åtminstone rent statistiskt, lever farligt så är det väl där. men rädslor och fobier bygger ju tyvärr inte på logik och går därför inte att angripa med fakta.
och hon har kommit ur den här första förlamande sorgen, den som gjorde att hon inte ville göra något, inte träffa människor eller överhuvudtaget gå ut. det gör hon nu, hon har många vänner som hon umgås med, de åker och fikar och plockar svamp och går på vattengympa och tipspromenad och åker på små utflykter och det är pensionärsföreningen och bokcirkel på biblioteket och hockeymatcher på tv med grannarna och allt möjligt. sen fattar jag väl att det inte uppväger förlusten av pappa, men hon sitter ju i alla fall inte isolerad i en lägenhet utan vänner eller något att fördriva tiden med. det är ju inte som att jag är hennes enda sällskap och sociala kontakt i denna världen.
men det kan jag inte riktigt säga, för det känns väl inte riktigt schysst att låta någon få veta att man mest ser dom som ett ok att bära. MEN JAG TYCKER SÅ. och det är pissjobbigt att ha det där oket hängande över axlarna varenda dag.
och skulle jag säga att "imorgon är jag upptagen så jag hinner inte ringa" så kommer "ja, men då måste du höra av dig när du kommer hem så jag vet att inget har hänt" som ett brev på posten. så det går liksom inte att ta ledigt från det här uppdraget. och just nu är jag så väldigt trött på det.
men idag ska jag inte göra något efter jobbet, jag ska bara åka hem och städa, ringa det där samtalet och sedan gå och lägga mig, tror jag. oavsett vad klockan är. krypa ner i sängen med en bra bok och bara ligga där och vegetera. tycka lite synd om mig själv, slippa lägga energi på att gaska upp mig för att vara trevlig mot en omgivning som jag just nu kunde vara utan.