igår ramlade jag ner i en svacka, helt oväntat och i det närmaste helt oförklarligt. det var ingen dålig dag, även om det var stressigt. men jag klarade av mina möten, jag åkte hem och åt lunch och städade och jobbade ett par timmar och blev klar med det jag hade föresatt mig, so far so good. sen vet jag inte riktigt vad som hände. jag tror kanske att det började med att N sms:ade och bad mig swisha 1000 kronor för hennes bank-id fungerade inte så hon kunde inte flytta över pengar mellan sina konton. och ja, självklart vill jag hjälpa mina barn, och det är inte det att jag inte hade 1000 kronor att avvara. men det hade ju varit trevligt med ett "skulle du kunna..." eller åtminstone ett jävla TACK efteråt, men det var tydligen för mycket begärt. så det gjorde mig lite irriterad och jag kände mig lite tagen för given och som någon som man bara kan utnyttja när det passar.
så det var kanske lite där det började, det där underminerandet av självkänslan som är en av rötterna till allt mitt onda. för sedan, när jag hade jobbat klart, satt jag och slösurfade en stund och läste lite bloggar. och så läste jag om någon som kände sig ensam och hade registrerat sig på en dejtingsajt, och det var den ena dejten efter den andra och det var attraktion och sex till höger och vänster och alla var snygga och trevliga och roliga och smarta och absolut potentiella partners, men trots allt det här kände hen ändå att livet var bra tomt och ensamt ibland. och jag tänkte lite halvsurt på hur det ens är möjligt att definiera ensamhet när man uppenbarligen är så attraktiv att folk i det närmaste står i kö och om man har lust att ligga så är det bara är att ta någon i högen. och fastän jag VET att det som skrivs i sociala medier ju som regel är så sockrat att man kan dra bort hälften av det utan att för den delen komma i närheten av sanningen så kan jag ändå inte låta bli att bli avundsjuk och tycka att folk (som jag för helvete inte ens känner) har det så jävla lätt och ändå bara gnäller dom så fort det inte blir exakt som de tänkt sig.
och så tänkte jag tillbaka, och det är ju det sämsta jag kan göra. börja tänka på all ensamhet, på den där känslan av att aldrig riktigt räknas eller höra till, på alla gånger som jag låtsats som att jag inte hört eller brytt mig om glåpord och gliringar kring min person bara för att jag så gärna ville få vara med andra människor, hur jag liksom har fått bända mig in genom lager av permafrost och bortvända ryggar, hur jag alltid fick vara på helspänn för att inte missa något om var och när saker skulle hända och sedan råka dyka upp där som av en slump, för aldrig att det hände att någon självmant frågade om jag ville hänga med på något. och hur jag aldrig någonsin, på den tiden, fick ligga med någon jag gillade, det var bara losers som ingen annan ville ha och inte jag heller men jag var inte direkt i en position där jag kunde unna mig att säga nej och fy fan så mycket attraktionslöst och dåligt sex jag har genomlidit för att nästa dag i bästa fall bli ignorerad. det sämre alternativet var alltså då inte att ha en efterhängsen kille som man inte var intresserad av, utan snarare att det snackades över hela stan om vilken hora man var.
ja, ner i det hålet skulle jag och rota, och det gjorde ju inte saken bättre. och så tänkte jag att det var liksom helt normalt, i alla fall i mina kretsar, att sex var som ett nödvändigt ont, ett pris man fick betala för lite närhet, lite hudkontakt, lite bekräftelse att man ändå var någon som eventuellt var möjlig att tycka om även om det bara var i en kvart på fyllan då och då när ingen annan såg. och idag hade det kanske hetat sexuellt utnyttjande, men då var det bara ett mönster som upprepades genom hela tonåren.
och jag vill inte vara bitter, jag vill inte sitta och vara missunnsam när jag läser eller hör om folk som har lyckade dejter eller vad det nu kan vara. NU, goddamnit, jag har det ju bra nu. det här hände ju för hundra år sen och är väl inget att sitta och rota i och det är väl bara roligt att andra har det bra. och det är väl jättebra att man bryter sönder den här normaliseringen kring unga tjejers sexupplevelser som något dåligt, att det uppmärksammas att det inte är okej att ligga med någon som inte vill. JAG ÄR LIVRÄDD för att bli ett bittert as som tycker att det daltas för mycket nuförtiden för annat var det på min tid och det dog man minsann inte av. JAG VILL INTE bli en sådan person.
men den där känslan av att vara värdelös, den klibbade fast i själen och ville inte släppa taget. så kom mr S hem och frågade hur det var och jag sa att jag hade hamnat i en liten svacka. "jag tyckte du var glad igår", sa han, och jag höll med, jag VAR glad igår, jag var glad i förmiddags, men nu är jag inte det längre, oklart varför.
och han tyckte att jag skulle tänka på sånt som är bra, och jag tänkte lite på ett gulligt mail jag fått från en kollega (men så tänkte jag att det var säkert som hen kände sig tvungen att skriva för att jag hade skänkt pengar till hens jävla välgörenhetsprojekt) och jag tänkte på mina hundkurser där vi alltid har så kul (men så tänkte jag att det är ju hundarna som är det roliga och att de säkert skulle ha lika kul med någon annan instruktör). och sen kom mr S och började dividera om att jag hade flyttat på hans grejer, vilket tydligen var jämställt med en kränkning av de mänskliga rättigheterna, och då blev jag så less på allt att jag gick och lade mig och lade pussel i telefonen, världens mest meningslösa sysselsättning.
och så kom jag till jobbet idag och tydligen hade de gått bananas i produktionen igår eftermiddag för det var ett BERG med prover att analysera vilket sabbar mitt upplägg för dagen. och jag tänkte att det är väl själva FAN att jag inte ens kan vara från jobbet en halv dag, fastän det har varit jobbrelaterat, utan att mötas av kaos när jag kommer tillbaka.
ja, så där är det idag. lite bittert. men ikväll ska jag i alla fall träffa min bästa J. och sen är det helg med hundkurs och tävling. nu måste jag jobba.