Sambon är hemma

Han är hemma. Fick komma hem igår.
Man kan ju tycka att jag ska vara själaglad och bara sitta och hålla om honom.
Jag ÄR själaglad. Men jag är också helt jävla slut.
- Bah, det är inte dig det är synd om, säger rösten i huvudet.
Nej. Inte synd om. Bara slut.

Jag och Sambon har ju gjort några vändor omvänt. Han har varit den friska som fått hjälp av mina och sina föräldrar att ta hand om barnen. Att flänga mellan jobbet, sjukhuset, hemmet och finnas där för barnen.
Att ligga på sjukhus är långsamt, smärtsamt. Ensamt.

Och när man till sist möts hemma så är båda helt slut. Men på helt olika sätt. Den på sjukhuset har fått så mycket tid för sig själv och saknat de andra. Den som varit hemma har inte varit ensam en enda sekund.

Den här gången är det alltså min tur att vara på andra sidan. Och jag är helt jävla färdig. Det finns inget kvar.
Jodå, jag hade kunnat köra på ett tag till. Men när det inte längre behövs, då finns inget kvar. Ingen luft. Ingen ork. Ingen glädje. Eller ja, den finns inuti. Glädjen att vara samlade. Men den syns inte. Känns inte för de omkring mig.

Men han är hemma. Vi är återigen tillsammans. Alla fyra. Och det känns bra. Med lite vila kommer det finnas plats för lycka och tacksamheten.