I lördags var vi på 70-årsfest.
Födelsdagsbarnet önskade sig inga presenter men däremot gärna en sång, dikt, tal eller liknade.
Sambon la upp förslaget till vår 4-åriga sångfågel Tusse.
Hon ville gärna sjunga för födelsedagsbarnet. Sambon och Tusse pratade ihop sig vilka sånger hon ville framföra. Och hon listade upp följande:
- Die mauer (Ebba Grön)
- Tänd ett ljus (Triad)
- Blinka lilla stjärna
Det är lätt att prata med en 4-åring hemma som tycker om att sjunga att sjunga på ett kalas. Det är en helt annan sak att samma 4-åring att faktiskt ställa sig inför 50 vuxna människor och sjunga.
Jag trodde inte att Tussa skulle våga när det väl var dags.
Så fel jag hade!
Hon tvekade lite, men när hon höll mig i handen så började hon sjunga.
Det blev bara "Die mauer" med rungande applåder.
Jisses. Min lilla tös. Stå där och sjunga i sin rosa lilla leksaks-mick.
"Halt här får ingen passera..."
Jag hade kunnat storbölda där och då. Men man fick ju hålla sig.
Jag måste se till att få hela hennes version av låten inspelad. För den är väl värd att spara. Den är ljuvlig.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte