Hur mår du nu?
Jazzie 2016-08-23 22:59 (2 kommentarer)
Hur mår du nu?
Det är en ganska vanligt förekommande fråga jag får nu. Men jag tycker verkligen det är en av de svåraste frågorna jag vet.
För hur ska man svara?
Det är inte bara en svår fråga att svara på efter mitt huggormsbett. Det är alltid en svår fråga och extra svår när man har mått dåligt.
För allt beror ju på vad man relaterar det till.
Ska jag relatera det till när jag mådde som sämst? Tja, då mår jag ju fantastiskt.
Ska jag relatera det till hur jag mådde före jag blev dålig? Då blir ju svaret annat.
Ska jag kanske inte ens relatera till något, utan bara svara "Jo tack, bra" för att jag är ju faktiskt inte död. Och det är ju alltid att ligga på plus.
Det var lika svårt efter min utbrändhet. Eller mina graviditeter. Vad är att må bra?
När det gäller mitt bett så mår jag bra. Men är inte helt bra.
Jag har inte ont som förr. Men jag har lite ont under foten. Det är inte riktigt som att ha ett kraftigt blåmärke mitt under hålfoten.
Har ni haft ett kraftigt blåmärke just i hålfoten? Om inte så kan jag säga att det är ett obehagligt ställe att ha ett blåmärke. Speciellt när det inte riktigt, exakt känns som ett blåmärke. För det gör ont i senorna i foten också.
Men det gör inte ont så man gnisslar tänder. Inte ens litegrann. Jag kanske haltar de första stegen till toaletten på morgonen. Men sen syns det inte mer. Men det är som att nerverna i hålfoten inte är byggda för att hantera ett blåmärke.
Vanliga ställen där man får blåmärken - som på smalben och lår - där är det som om nerverna är beredda på det. De känner till vad det är. Så de skickar signaler till hjärnan att det gör lite ont, men det är rätt ok.
Nerverna i hålfoten är inte riktigt lika säkra. Så de skickar signaler att det gör lite ont, men också att det inte känns bra. Det lämnar mig att uppfatta det hela som en högst obehaglig smärta även om den ligger ganska lågt på smärtskalan.
Sen är det känsligheten i benet. Mitt högerben uppfattar inte beröring på samma sätt som mitt vänsterben. Och det gäller all beröring. En smekning. Klia sig. Få ett barns knä tryckt ner i benet medan barnet i fråga håller på att klättra upp i ens knä. Rakhyvel. Smörja på hudlotion. En dask på benet. (jag vet inte när man får sig en dask på benet, men ändå.. höger och vänster ben uppfattar det inte lika)
Det gör inte nödvändigtvis ont. Men det känns MYCKET annorlunda och på höger gränsar det till obehag. Men ungefär 0-1 på smärtskalan som går mellan 0-10.
Sen tycker jag att jag fått ett "nervminne"
Vet inte om det finns något som heter så, eller om något som egentligen beter sig så. Men det är mitt sätt att förklara det.
Ni vet när ni någon gång har blivit ruggig magsjuka av något? Det kan vara en spritsort. Eller någon mat.
Ni kanske aldrig kan konsumera detta i hela ert liv. Det bara vänder sig i magen på er.
Det är för mig ett sorts "nervminne" i magen.
Trots att det gått många år sen det hände skickas det fortfarande signaler att detta är ett big no-no.
Helt biologiskt i mitt tycke. Kroppen minns att detta gjorde den sjuk. Det bör inte glömmas bort i första taget.
Så minns mitt ben. Tycker jag.
Ett grässtrå som killar lite på foten får hela systemet att slå bakut. Och grässtråt yttersta udd mot huden känns som en hård och vass nål.
En liten nattfjäril som fladdrar mot mitt bara ben ger en stark reaktion.
Jag vet inte om det är bestående. Och det spelar ingen roll. Det är som det är och livet går vidare.
Det är en ganska vanligt förekommande fråga jag får nu. Men jag tycker verkligen det är en av de svåraste frågorna jag vet.
För hur ska man svara?
Det är inte bara en svår fråga att svara på efter mitt huggormsbett. Det är alltid en svår fråga och extra svår när man har mått dåligt.
För allt beror ju på vad man relaterar det till.
Ska jag relatera det till när jag mådde som sämst? Tja, då mår jag ju fantastiskt.
Ska jag relatera det till hur jag mådde före jag blev dålig? Då blir ju svaret annat.
Ska jag kanske inte ens relatera till något, utan bara svara "Jo tack, bra" för att jag är ju faktiskt inte död. Och det är ju alltid att ligga på plus.
Det var lika svårt efter min utbrändhet. Eller mina graviditeter. Vad är att må bra?
När det gäller mitt bett så mår jag bra. Men är inte helt bra.
Jag har inte ont som förr. Men jag har lite ont under foten. Det är inte riktigt som att ha ett kraftigt blåmärke mitt under hålfoten.
Har ni haft ett kraftigt blåmärke just i hålfoten? Om inte så kan jag säga att det är ett obehagligt ställe att ha ett blåmärke. Speciellt när det inte riktigt, exakt känns som ett blåmärke. För det gör ont i senorna i foten också.
Men det gör inte ont så man gnisslar tänder. Inte ens litegrann. Jag kanske haltar de första stegen till toaletten på morgonen. Men sen syns det inte mer. Men det är som att nerverna i hålfoten inte är byggda för att hantera ett blåmärke.
Vanliga ställen där man får blåmärken - som på smalben och lår - där är det som om nerverna är beredda på det. De känner till vad det är. Så de skickar signaler till hjärnan att det gör lite ont, men det är rätt ok.
Nerverna i hålfoten är inte riktigt lika säkra. Så de skickar signaler att det gör lite ont, men också att det inte känns bra. Det lämnar mig att uppfatta det hela som en högst obehaglig smärta även om den ligger ganska lågt på smärtskalan.
Sen är det känsligheten i benet. Mitt högerben uppfattar inte beröring på samma sätt som mitt vänsterben. Och det gäller all beröring. En smekning. Klia sig. Få ett barns knä tryckt ner i benet medan barnet i fråga håller på att klättra upp i ens knä. Rakhyvel. Smörja på hudlotion. En dask på benet. (jag vet inte när man får sig en dask på benet, men ändå.. höger och vänster ben uppfattar det inte lika)
Det gör inte nödvändigtvis ont. Men det känns MYCKET annorlunda och på höger gränsar det till obehag. Men ungefär 0-1 på smärtskalan som går mellan 0-10.
Sen tycker jag att jag fått ett "nervminne"
Vet inte om det finns något som heter så, eller om något som egentligen beter sig så. Men det är mitt sätt att förklara det.
Ni vet när ni någon gång har blivit ruggig magsjuka av något? Det kan vara en spritsort. Eller någon mat.
Ni kanske aldrig kan konsumera detta i hela ert liv. Det bara vänder sig i magen på er.
Det är för mig ett sorts "nervminne" i magen.
Trots att det gått många år sen det hände skickas det fortfarande signaler att detta är ett big no-no.
Helt biologiskt i mitt tycke. Kroppen minns att detta gjorde den sjuk. Det bör inte glömmas bort i första taget.
Så minns mitt ben. Tycker jag.
Ett grässtrå som killar lite på foten får hela systemet att slå bakut. Och grässtråt yttersta udd mot huden känns som en hård och vass nål.
En liten nattfjäril som fladdrar mot mitt bara ben ger en stark reaktion.
Jag vet inte om det är bestående. Och det spelar ingen roll. Det är som det är och livet går vidare.
Lisasan
Fråga om benet - får du någon medicin eller behandling? Jag har en nervskada i ena benet som vården först försökte behandla med smärtstillande (lönlöst) och sedan sjukgymnastik, TENS med mera. Inget har fungerat, tills någon kom på den briljanta idén att skriva ut Gabapentin - en sorts epilepsimedicin som på något sätt påverkar och förbättrar nervsignalerna i kroppen. Mina smärtor försvann helt på den medicinen, och jag hade inte värst mycket biverkningar. Jämfört med symtomen från benet var det klart värt det. Jag gick på det länge, men har faktiskt sedan kunnat sluta för det har blivit så mycket bättre. Så tumhåll för att även ditt går åt rätt håll.
2016-08-27 14:26:35
Jazzie
@Lisasan - nej, jag får ingen behandling alls. Helt enkelt för att jag inte har någon uppföljning av detta. Man symptombehandlar endast. Alltså måste jag komma in till läkaren och beskriva mina symptom. Läkaren på vårdcentralen visste inte ens att man kunde reagera så här efter ett bett.
Eftersom jag inte har ont utan snarare ett obehag så kommer jag inte gå till läkare och bråka. Jag vet inte riktigt vad jag ska bråka om.
Ingen har ju sagt att jag ska få bestående men, så därför är jag inställd på att allt ska bli som vanligt. Som det var innan. Och att jag inte tycker att jag är helt bra när jag går och känner obehag. Men det är ju långt ifrån smärta.
Men tack ändå för tipset. Det uppskattas.
I mitt fall tror jag nerverna håller på att läka och att jag kommer bli mycket bättre. Men att det kommer ta tid.
Eftersom jag inte har ont utan snarare ett obehag så kommer jag inte gå till läkare och bråka. Jag vet inte riktigt vad jag ska bråka om.
Ingen har ju sagt att jag ska få bestående men, så därför är jag inställd på att allt ska bli som vanligt. Som det var innan. Och att jag inte tycker att jag är helt bra när jag går och känner obehag. Men det är ju långt ifrån smärta.
Men tack ändå för tipset. Det uppskattas.
I mitt fall tror jag nerverna håller på att läka och att jag kommer bli mycket bättre. Men att det kommer ta tid.
2016-08-28 23:28:54
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte