KS och IVA

Jag är så dödligt trött. Men jag kan inte masa mig till sängen.
Sambon åkte in till Närakuten i söndags kväll. Då hade han haft riktigt ont i halsen hela dagen. Han hade ringt redan på morgonen. Men eftersom ontet hade kommit där på morgonen så tyckte man att han kunde avvakta lite. Blev det sämre kunde han ringa igen.

Jag tog ungarna och åkte till syrran under dagen. Vi stannade på middag. Vid 18-tiden ringde Sambon och sa att han hade tid på Närakuten vid 20. Det hade börjat göra mer ont i halsen och nu hade han lite svårt att prata.
Vi kom överens om att jag skulle åka hem med ungarna och natta dem. Sambon skulle själv åka till Närakuten. Han skulle bara messa om de valde att göra något annat än att medicinera och skicka hem honom.
När jag kom ut ur ungarnas sovrum straxt innan 21 låg ett SMS i telefonen och väntade.

Doktorn på Närakuten hade inte alls gillat vad han såg. Så det blev ambulans med blåljus in till KS. På Akuten konstaterade man att han fått en infektion som täppte till svalg och började täppa till luftvägarna. Antibiotika. Kortison. Adrenalin. Sen upp på IVA för observation. Sambon kunde då inte svälja. Knappt prata. Och munnen fylls på med kletigt saliv som täpper till luftvägarna ytterligare. Han har även feber som går upp och ner.

Jag är ju hemma med barnen. Så jag börjar att ringa farmor och farfar. En öl i bastun hade gjort farfar okörbar. Så jag ringde mormor och morfar. De hade just gått och lagt sig och skulle kolla på något på tv. Det var bara att stiga upp, klä på sig och komma över.

Så fort de kom tog pappa och jag och åkte till där Sambons bil blivit kvar efter att han fick fortsätta vidare från Närakuten. Där skildes vi och jag fortsatte i samma riktning som Sambon.
Halvvägs till KS ser jag att jag har ett missat samtal från Sambon. Ringer tillbaka. Sambon kan inte prata, så jag får prata med en sjukskötare.
Jag vågar inte fråga hur det är med Sambon. Jag resonerar att jag inte tjänar något på att få veta detaljer medan jag kör bil. Kan lika gärna få det när jag kommit fram.

Letar rätt på vart Sambon ligger.
Jag har aldrig varit på en riktig intensivvårdsavdelning. Jag har suttit utanför en, men inte riktigt inne på en.
Det var chockande att se Sambon. Men den riktiga chocken kom när läkarna blivit tillkallade efter ett ganska tufft kräkanfall och de pratar om att i fall det börjar gå åt fel håll så är respirator nästa steg. Att de helst vill agera före svullnaden och inte vänta in i det sista.
- Söver ni mig då, kraxar Sambon.
- Självklart.

Nu slapp det gå så långt. Jag lämnade Sambon där någon gång på natten. Då hade det fortfarande inte blivit värre. Det blev en tung natt för Sambon. Idag när jag var där mådde han lite bättre. Men med betoning på lite.
Det visade sig att han har en infekterad böld som sitter mycket dumt till.
På eftermiddagen idag flyttades han från IVA till en avdelning. När doktorn kom och tittade till honom pratade doktorn att om inte bölden spricker kan det bli tal om operation.

Det är en jäkla tur att vi har både mormor/morfar och farmor/farfar som kan ställa upp för oss. För det verkar inte bättre att vi bara måste vara galet dramatiska. Det räcker tydligen inte att få lite förkylning och vinterkräksjuka. Vi ska göra allt lite värre.
Den här gången har det varit mormor och morfar som fått ställa upp till 100%. Så att både jag och Sambons föräldrar kan åka till sjukhuset utan att behöva hämta barnen och säkra att de får middag.

Vi får se vad som händer i morgon. Men det kommer ta några dagar innan Sambon kommer hem skulle jag tro.
- Han kanske får stanna 3 dyng som du fick mamma, säger Tusse med viktig min.
Hon vet inte vad 3 dygn innebär, men hon vet att det var så länge jag fick vara på sjukhuset efter huggormen.

Nu är det dags att krypa till sängs. I natt kommer barnen och kryper ner. När familjen är splittrad vill jag ha alla allt närmare.