sista semesterdagen. ja, inte riktigt, jag börjar inte jobba förrän på måndag men lördagen och söndagen räknas väl inte riktigt tycker jag. idag är jag less. sur. grinig. det beror dels på att mr S började tjafsa (ja, jag vet att man är två som bråkar, men det var han som BÖRJADE TJAFSA) om en i mina ögon helt oviktig grej som såklart eskalerade och gav det ena efter det andra. till exempel så här: jag sa något om att han lovat att göra något som inte blivit gjort, och han sa att sånt måste skrivas upp för att han ska komma ihåg det, och då påpekade jag att det stod ETT ANTAL grejer på whiteboarden som trots det inte blivit av, och då påstod han att han inte hunnit, och då ifrågasatte jag hur man kan säga att man INTE HUNNIT (det här var alltså smågrejer) när man precis varit ledig i tre veckor och vi inte haft något inplanerat? ja, sen när detta dragits ett varv till och han ska återberätta det så heter det att "du påstår ju att jag är så jävla oföretagsam och aldrig får någonting gjort och bara går och drar benen efter mig hela tiden". och sånt gör mig GALEN. för då blir det en massa "nej, sådär har jag inte alls sagt" och så ska det tjafsas om vem som sagt vad och menat vad och vem som ska ha tolkningsföreträde och man kommer aldrig framåt i diskussionen och jag blir så JÄVLA IRRITERAD.
punkt 2 är min mamma. innan blev hon orolig OM jag ringde, för då trodde hon att det hade hänt något. nu blir hon orolig om jag INTE ringer, för då tror hon också att det har hänt någonting. så jag ringer. varenda dag sen pappa dog har jag ringt och vi har pratat lite om hur dagen har varit och sådär, inga långa samtal, men det gäller ju att komma ihåg det. och det måste någon gång mellan fem och sådär halv åtta på kvällen, blir det senare så "har det hänt något" och blir det tidigare så "är det ingen mening med att prata för då har det ju inte hänt något". begrip sig på det där den som kan.
ja, så igår så utspelade sig nedanstående samtal:
jag: mamma, imorgon kväll ska jag tävla, så det är inte säkert att jag kommer ihåg att ringa som jag brukar. jag bara säger det så att du inte ska bli orolig och tro att det har hänt något.
mamma: ja, men om du får en paus eller det blir lite väntetid så kan du väl ringa?
jag: ja, det kan jag, men det är inte säkert att jag kommer ihåg det. du vet, det är ju tävling, då måste man ju vara rätt fokuserad på det man gör.
mamma: ja, men någon gång blir det kanske lite väntetid och då kan du väl ringa? eller sms:a?
jag: ja, OM JAG KOMMER IHÅG DET. jag säger ju detta för att jag eventuellt kanske kommer att ha annat i huvudet, så att du inte ska bli orolig om jag INTE RINGER SOM JAG BRUKAR.
mamma: hur länge varar den tävlingen då?
jag: det vet jag inte.
mamma: ja, men du får försöka komma ihåg, annars måste du ringa så fort du kommer hem. men försök ringa när det är någon paus eller så. eller du kan skicka ett sms.
jag: mm.
alltså, ska det vara så här nu? lika bra att lägga in en stående påminnelse i mobilen så man aldrig riskerar att glömma dagens plikt. jag hade kunnat förstå om hon hade velat PRATA. prata om hur hon kände sig, hur tomt det är, älta allt möjligt men det här? jag blir bara så trött. men ja, jag måste väl tänka att människor i sorg och depression inte riktigt kan ta in något annat än sig själva, men just idag känns det extremt irriterande, och jag måste väl också få ha någon form av känsla?
ja, och sen försökte jag koppla in mr S' åtta år gamla skrivare på min nya dator och det funkade förstås inte. och tekniskt strul var väl inte vad jag behövde förgylla min JÄVLA dag med.
så nu skiter jag i det och ska väl äta lunch och lösa korsord och försöka köra lite carpe fucking diem här istället.