ja, här sitter jag och vet knappt vad det är för dag, och det är ju bra. avkopplande, tänker jag. jag önskar bara att jag hade sovit lite bättre, har inga problem med att somna men vaknar vid två-tre och sen blir det mest slummer resten av natten. det gör ju att jag blir rätt seg, speciellt så här framåt eftermiddagen. men det är ju semester så det är väl ändå okej.
i helgen var vi och spred pappas aska uppe i skogen, det gick att ordna så att jag slapp åka uoo en extra gång bara för det. och det blev en fin stund. och nu är det också gjort. fortfarande känns allting ganska overkligt. alltså, ska man ändå dö kan det ju gärna få gå fort och vara så fritt från plågor som det bara går. men det är lite svårt att hänga med känslomässigt. det är inte som när min morfar dog, som hade legat på sjukhus i evigheter först. då var man liksom ändå beredd på något vis än en person som bara några dagar tidigare varit hemna, kokat gröt till frukost, gått promenader, varit och fikat, löst korsord och tittat på fotboll. då går man väl inte och dör av en jävla tumör, tycker man ju. fast jo. man gör ju tydligen det.
jag gör så gott jag kan. ringer min mamma exakt varje dag. försöker tänka att den som är i en depression faktiskt är väldigt ego, jag får ta det för vad det är. försöka stötta så gott det går fastän kraven känns orimliga. men det får gå ändå, det måste det ju göra.
i övrigt var jag och tävlade med minsting och det gick sådär, det berodde nog delvis på att jag kände mig splittrad och stressad och liksom inte fick ihop oss, och sen luktade gräset alldeles otroligt gott, det var inte bara min hund som hade problem med det den dagen. men det är okej, det går fler tåg. nu är det snart dags att åka iväg och träna en sväng.